Sandviol är en ursprunglig art. Den har troligen alltid varit sällsynt men har minskat betydligt sedan 1800-talet. Ett tiotal gamla fyndplatser är kända men den uppges förekomma flerstädes i båda utgåvorna av Gävletraktens växter utan att några lokaler specificerades. Upphörande slåtter och bete jämte ökad näringsbelastning har troligen lett till igenväxning av många lokaler.
De vanligaste följeväxterna är gråfibbla, fårsvingel, smultron, röllika och vispstarr. Sandviolen är en tidig viol som blommar i början av vitsippstid, samtidigt med knippfryle, nagelört, backskärvfrö och vårfryle.
Ekologi
Sandviolen är flerårig och övervintrar med gröna rosetter. Den har i stort samma konstruktion som skogsviol men är mindre och tätt finluden på blad- och blomstjälkar. Kala exemplar förekommer lokalt. Sandviol är ljuskrävande och konkurrenssvag. Den växer gärna på kalk men kan också växa på kalkfattig sand. De flesta lokaler finns numer på kalkhällsrester vid kalkbrott och på klippor eller branter av andra starkt basiska bergarter. Detta är troligen artens ursprungliga växtplatser i landskapet. Sandviol växer också i soliga torra betesmarker, gärna på sandig mark. Några fynd har också gjorts på vägkanter, stigar och slaggvarp. Arten förekommer sällan i större mängd, ofta ses bara enstaka plantor. Den troligen rikaste förekomsten finns på Söderåsen och Körberget i Torsåker där över 100 plantor noterats.
Utbredning
