Skogssallat är ursprunglig. Den uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten på 1800-talet. Många enskilda lokaler (30 stycken) finns senare rapporterade från skilda delar av landskapet varför växten rimligen uppfattats som något ovanlig. Johan Wiger angav den dock som tämligen allmän i nordvästra Gästrikland 1965. Sannolikt har arten ändå ökat.
Arten förekommer också i andra från skogen väsensskilda miljöer. Den är ganska vanlig på kulturmarker, även i rena industri- och stadsmiljöer, och den har en särskild förkärlek till gamla varphögar, ruiner, slänter med tippat avfall, grovsteniga banvallar och barktippar. Skogssallatens biotopval är motsägelsefullt men förklaras sannolikt av att växten är både kväveälskande och konkurrenssvag. Ekologiska likheter finns i viss mån med andra kvävegynnade skogsväxter, kanske särskilt med skogsnarv som också växer i fuktig skog, på block och på kulturmark. Troligen bildar skogssallaten även fröbank som kan frigöras i samband med omrörning.
Den vanligaste följeväxten är harsyra (32%). I skogen tillkommer gran, rönn, hallon, vitsippa, hägg, stenbär och ormbär. På kulturmark är hallon, smultron, hundkäx, revsmörblomma, mjölkört och tussilago vanligt sällskap.
Ekologi
Skogssallaten är flerårig och övervintrar med gröna blad. Den saknar utlöpare men fortlever med nya basala sidoskott. Frukterna är försedda med utspärrade hår så att de kan spridas långt med vinden. Fröplantor är vanliga. Arten är tydligt kvävegynnad men troligen inte direkt kalkgynnad. Den är primärt en skogsväxt med hemvist i fuktig näringsrik och mullrik skogsmark. Trädslag och skogens ålder tycks spela liten roll – skogssallaten växer lika gärna i gammal granskog som på hyggen. Växtplatserna kännetecknas ofta av tjocka organiska jordar i kombination med någon form av kulturpåverkan eller störning som frigör organiskt kväve. Kojgrunder, kolbottnar, körskador, dikningar, uthuggningar och vindfällen är exempel på vanliga störningar eller vittnesbörd om kulturpåverkan. I skarp kontrast till de fuktiga lundmiljöernas tjocka mull står torra klippor och lösa jätteblock – ja, arten växer till och med öppet i knastertorra blockfält. Skogssallaten trivs också i kväverika lövbårder och strandsnår vid havet och gärna på uppkastat grus och strandklapper.
Utbredning
