Sparvnävan är en gammal kulturföljeslagare. Den har troligen kommit in med tidigt jordbruk. Arten nämns för första gången i Gävletraktens växter 1848 där den uppges som sällsynt (Kungsbäck, Kubbo och Oslättfors). I den senare utgåvan 1863 anges den förekomma flerstädes.
Vanliga följeväxter är maskrosor (27%), röllika, lomme, femfingerört, åkerveronika och sandnarv.
Ekologi
Sparvnävan är ettårig. Fröna gror både på sensommaren och på våren. På hösten bildas ofta täta bestånd av bladrosetter avsedda för övervintring. Arten är solälskande och ganska värmekrävande. Den är en utpräglad kulturmarksväxt som trivs bäst på torr sandig mark i gles låg vegetation. Sparvnävan förekommer i flera olika miljöer. Den växer som lättare ogräs i trädgårdsland och grusiga åkrar men också i magra torrbackar vid kusten. Arten förekommer ibland på grusplaner och fröna följer ofta med jordtransporter och gror där de tippas. Sparvnävan kan också uppträda i gamla gräsmattor i tät bebyggelse, ofta intill husväggar i delar som tidigt blir uppvärmda på våren.
Utbredning
Sällsynt (15% och 52 noterade lokaler).
