älväxing
Sesleria uliginosa
Älväxingen är troligen ursprunglig men gynnad och spridd av äldre jordbruk. Den uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Ett stort antal gamla fyndplatser från Gävle med omnejd finns angivna i litteratur och i herbarier. Troligen har växten minskat en del genom upphörande hävd och igenväxning.
Både bete och slåtter gynnar älväxingen och många lokaler ger intryck av att vara kvardröjande restförekomster efter skogsbete eller slåtter. Numer finns bara någon enstaka lokal som fortfarande hävdas.
Växten har stora ekologiska likheter med andra kalkfuktängsarter och särskilt med slankstarr, som är den tredje vanligaste följeväxten. Vanligast är blodrot (43%) och darrgräs. Även vitmåra, älggräs, blåtåtel, vildlin, liljekonvalj, hårstarr, lingon, ängsvädd och rosettjungfrulin är typiska följeslagare. Älväxingen blommar på försommaren samtidigt med midsommarblomster, vildlin, nyponros och ekorrbär.
Både bete och slåtter gynnar älväxingen och många lokaler ger intryck av att vara kvardröjande restförekomster efter skogsbete eller slåtter. Numer finns bara någon enstaka lokal som fortfarande hävdas.
Växten har stora ekologiska likheter med andra kalkfuktängsarter och särskilt med slankstarr, som är den tredje vanligaste följeväxten. Vanligast är blodrot (43%) och darrgräs. Även vitmåra, älggräs, blåtåtel, vildlin, liljekonvalj, hårstarr, lingon, ängsvädd och rosettjungfrulin är typiska följeslagare. Älväxingen blommar på försommaren samtidigt med midsommarblomster, vildlin, nyponros och ekorrbär.
Ekologi
Älväxing är ett lågvuxet flerårigt gräs. Arten bildar kompakta tuvor av korta vegetativa bladskott och döda bladrester. Tuvorna tillväxer radiärt och kan bilda sammanhängande mattor eller ringar. Bladen övervintrar del-vis gröna. Älväxingen är kalkbunden och förekommer i stort sett bara i landets kalktrakter och främst i östra Sverige. Den är en ljuskrävande gräsmarksart som bara växer på öppen, torr eller fuktig kalkrik mark. Arten trivs särskilt bra på växelfuktig mark och är en av kalkfuktängens signalarter. Den förekommer också i fastmattor i extremrikkärr – oftast i fuktängsartade kantzoner. Älväxingen ses även på torra kalkhällar och kalkgrusmarker men helst där grässvålen är sluten. I det kalkrika området kring Gävle är växten ganska spridd men sparsamt förekommande och knuten till öppningar i skogstäcket – ofta i form av naturliga gläntor eller våtmarker. Ovanligt många lokaler finns också i kraftledningsgator. Arten kan också växa i gles kalktallskog.
Utbredning
Sällsynt (7% och 76 noterade lokaler). Minskande.
