månlåsbräken
Botrychium lunaria
Mer information om arten

Månlåsbräken är troligen en ursprunglig art med naturliga växtplatser bland annat på kalkrika klippor och i lundartad lövskog. Den har fått sin huvudsakliga spridning med tidigare jordbruk och gynnades starkt av de gräsmarker som skogsbete och fäboddrift skapade. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges den förekomma flerstädes. Övriga källor anger sammanlagt ett fyrtiotal äldre fynd. Trots att fler lokaler är kända idag är det ändå uppenbart att arten minskat under 1900-talet.

Ett typiskt drag hos arten är att den förekommer fläckvis, oftast fåtaligt och mycket sällan med fler än 100 plantor. Antalet plantor på lokalerna varierar starkt mellan olika år. Den är ibland tillfällig på en plats men den kan också sporspridas långt för att plötsligt visa sig på nya platser.

Den vanligaste följearten är smultron (45%) följd av röllika, fårsvingel, rödven, gråfibbla, prästkrage, rödklöver och lingon. Kattfot är en ovanligare men utmärkt signalart för låsbräkenmiljöer. Detsamma gäller stagg som dock kan vara en kraftfull konkurrent om markutrymmet.

Ekologi

Månlåsbräken är vanligast på öppen lågvuxen gräsmark. Som gräsmarksväxt påträffas den oftast på genomsläpplig mager och torr mark, gärna på sand. Arten är konkurrenssvag och gynnas starkt av bete och slåtter. På välskötta naturliga fodermarker växer den gärna på frisk eller något fuktig mark och blir då både talrik och storvuxen. På torr mark är konkurrensen mindre men plantorna torkar ofta bort under försommaren. Månlåsbräken är också känslig för näringsbelastning och tål inte gödsling. Typiska miljöer förutom naturliga ängs- och betesmarker är gårdstun, magra gräsmattor, kanter och mittsträngar till brukningsvägar och skogsvägar, kraftledningsgator, källarkullar och gamla stigar. Arten är tydligt kalkgynnad och uppträder delvis i andra och ofta överraskande miljöer på kalkrik mark. Vanligast är klippskrevor och gräsmarksfragment på kalk- eller grönstenshällar. Den förekommer sparsamt men regelbundet tillsammans med bland annat stor låsbräken bland piprörstuvor på kalkrika hyggen och ungskogar och har några gånger hittats i lundartad sluten skog med ädla lövträd.

Variation

Arten är plastisk och varierar starkt i storlek och form. Avvikande plantor med flera bladskivor och upp till två decimeter höga exemplar förekommer.

Utbredning

Vanlig (55% och 265 noterade lokaler). Minskande.
karta