Månlåsbräken är troligen en ursprunglig art med naturliga växtplatser bland annat på kalkrika klippor och i lundartad lövskog. Den har fått sin huvudsakliga spridning med tidigare jordbruk och gynnades starkt av de gräsmarker som skogsbete och fäboddrift skapade. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges den förekomma flerstädes. Övriga källor anger sammanlagt ett fyrtiotal äldre fynd. Trots att fler lokaler är kända idag är det ändå uppenbart att arten minskat under 1900-talet.
Ett typiskt drag hos arten är att den förekommer fläckvis, oftast fåtaligt och mycket sällan med fler än 100 plantor. Antalet plantor på lokalerna varierar starkt mellan olika år. Den är ibland tillfällig på en plats men den kan också sporspridas långt för att plötsligt visa sig på nya platser.
Den vanligaste följearten är smultron (45%) följd av röllika, fårsvingel, rödven, gråfibbla, prästkrage, rödklöver och lingon. Kattfot är en ovanligare men utmärkt signalart för låsbräkenmiljöer. Detsamma gäller stagg som dock kan vara en kraftfull konkurrent om markutrymmet.
Ekologi
Variation
Utbredning
