Smultron är en ursprunglig växt i landskapet. Den anges som allmän i tidigare botaniska skrifter. Växten kallas av gammalt för »smultebär« och »smultbär« eller i Ockelbo »snytterbär« och »snotterbär«. I Gävle och Ovansjö förekom även benämningen »jordbär« och »backbär«.
Bra smultronställen utvecklas ofta på väldränerade solvarma torrbackar, slänter och gärna längs skogsvägar på slaggsten eller annat basiskt underlag. Smultronet är vanligt längs kusten och finns på alla större öar men växer helst ovanför stranden i torra buskmarker och gläntor.
Smultron är också en mycket vanlig men ofta förbi-sedd skogsväxt. Den trivs bäst i något rikare skogsmarker och växer nästan lika ofta på något fuktig skogsmark som på torr. Den tillhör karaktärsarterna i lågörtskogarna med likartat uppträdande som blåsippa. Smultron finns i skogar av alla åldrar. Arten är inte ovanlig i sluten skog men expanderar kraftigt på kalhyggen och kan då sätta rikligt med frukt. Smultronet trivs även i blockmarker och förekommer rätt ofta på fristående jätteblock i skogen. Det är också en karaktärsart för basiska hällmarker, inte minst kalkhällar.
De vanligaste följeslagarna i kulturlandskapet är röllika (33%), rödven, rödklöver, piprör och präst-krage. I skogen är piprör (41%), stenbär, gran, harsyra, blåsippa, skogsviol och rönn vanligast.