klotstarr

Trivialart

502 Carex globularis L.

This mainly boreal species is widely distributed in Eurasia. In a broad corridor from Taymyr Peninsula and southeastwards there are very few known occurrences, which may indicate a gap of distribution in that area. Cf., however, Meusel et al. 1965, map p. 72.

Myrväxt, spridd i Skogsbygden, möjligen bristfälligt känd. Täml. allm. i Glanshammar, Viby (Nilssons 1978, 1986) och Kilsbergen (Waldheim 1944). I Garphyttetrakten sågs den på 2 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994). I Svennevad iakttogs den först efter sockenflorans utgivning (Kjellmert enl. brev 1974 till Nilsson).

Klotstarrens växtplatser finns vanligen i kanten av eller ute i risiga tall- eller björkmyrar eller fuktiga skogar bland skvattram och ljung. V om Sandstubbetorp i Viby sågs den på en brandplats (Nilsson 1978). Inga fynd har gjorts på kalkrika ståndorter.

Den största förekomsten tycks ha setts N om Nytorp i Längbro 731 621, 734 621 m.fl. där en fuktig tallskog med hygge och diken hyser mängder av växten i ymn. Bestånd (Löfgren ms 1995a).

Sernander (1910c) betraktade klotstarren vid Mosjömossen i Ramundeboda som en subatlantisk relikt, omkring 2 000 år gammal.

Larsson 1851.

Klotstarr tillhör det nordöstliga elementet i Sveriges flora. Utbredningsgränsen i Sverige mot väster är i regel skarp, och på flera ställen är det påfallande hur arten från att ha varit allmän plötsligt upphör. – En kollekt (1919, GC i UPS) har lokalangivelsen St. Tännsjön vid Tännsjöån. Cedergren befann sig vid denna tid (mitten av augusti 1919) i Rogenområdet och troligen avses St. Tännsjön (Stor-Tandsjön) och Tandsjöån. Lokalen motsvaras av den västligaste cirkeln på kartan.

Tämligen allmän(-i utpräglade myrtrakter allmän) i Bergslagen och NV. Skogslåglandet; S och Ö härom spridd i barrskogsområdet ned till grannskapet av Mälarslätten (ej ända ned), Ö-ut till Kila och Möklinta. 0 i Ervalla N, Kumla, Näsby N, Sala, Sevalla, Skultuna N, Tillberga N och på hela Mälarslätten (Bör kunna påletas åtminstone i Salaskogarna. En hos WALLDÉN [1955] anförd förekomst i Björksta, växande tillsammans med hassel, lungört, underviol m.m., måste betvivlas.) Bunden till vegetation, som utbildas vid sur-tämligen starkt sur markreaktion, vadan den i regel framhålls vara kalkskyende. Så är möjligen fallet. I alla händelser är framförallt de edafiska förutsättningar olämpliga i de trakter, där den saknas. (Att den samtidigt har en utpräglat nordlig totalutbredning, torde inte i Västmanland inverka nämnvärt.) Utbredningstyp: N2.

Perenn, beståndsbildande, löst tuvad graminid med utlöpare. En starr med 3 märken och separata han- och honax. Mycket karaktäristiska underjordiska delar: långa, slanka, bjärt röda, lågbladsförsedda utlöpare som här och var plötsligt förgrenar sig uppåt, till ett helt knippe av samma sort, men som snart når ytan och bildar blad. Utlöparna kryper i mossa och ristuvor, och är lätta att se om man följer stråna nedåt. Särar man på tuvorna finner man alltså att bladskotten, som uppifrån sett ut att sitta enstaka, kommer från röda “snören” som böjer sig inåt tills de möts, och att endast ett, längre, “snöre” ser ut att leda därifrån (i själva verket leder det dit). Bladen är mycket smala, högst 2 mm breda, men ändå tydligt M-vikta, och blir snart gulaktiga i spetsarna. Får 2–3 dm långa, tunna strån, som i toppen bär 1–3 honax, med ett väl syndligt stödblad bara under det nedersta, och ett ensamt hanax. Honaxen är små och klotformade, och utriklarna ludna (lupp!).

Klotstarr är allmän i en stor del av Norrland, där den ofta är den helt dominerande graminiden i fattiga rismossar och dåligt dränerad sumpskog, men tar abrupt slut en bit nedanför fjällen. Verkar tåla “hur lågt pH som helst”. Även i frisk barrskog och myrkanter. När sommaren fortskrider färgsätter de allt mer gulnande bladtopparna stora arealer, för att på hösten övergå i rostbrunt. Stråna är då rätt svåra att se, de förtorkar rätt fort. Korsar sig ej med andra starrarter.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig i sin miljö, eftersom andra starrarter har bredare blad, hör till andra grupper, eller har väl synliga tuvor. Den enda starren med håriga utriklar i klotstarrens närhet är trådstarr (Carex lasiocarpa), som är slank och högvuxen.

Klotstarr är en nordöstlig art som har sina sydligaste, isolerade förekomster i Småland. Arten växer på näringsfattig och ofta mycket sur jord i gransumpskog. Där tuvig och risrik barrskog övergår i vitmosskärr kan den bilda vidsträckta bestånd. Man kan även finna den i kanten av blockrika myrholmar. Bestånden är ofta vegetativa, vilket medför att arten lätt förbises.

Klotstarr växer på fuktig, kalkfattig och mager mark i barrskogar, ofta i övergången mellan skog och kärr. Den har en tydligt östlig och boreal utbredning där de nordiska förekomsterna (Sverige och Norge) utgör västgräns för arten. I Sverige är den nordlig och avtar snabbt i frekvens söderut, sydliga utpostlokaler finns i Småland.

Det var därför ett oväntat fynd när Tommy Knutsson 2009 fann klotstarr på norra Öland i en fuktig tallskog rik på skvattram Rhododendron tomentosum och med spridda bestånd av tuvull Eriophorum vaginatum. Där växte den på ett bottenskikt av vitmossor Sphagnum sp. i en skog påverkad av dikningar. Senare efterforskningar har visat att arten är spridd över ett mindre område på ca 10 × 30 meter men att de flesta strån inte går upp i blom. Den är hårt trängd av skvattram men också blåbär, lingon, kråkbär och ljung. Rimligen är arten gammal på lokalen men förbisedd.

Gammal, bofast.

Klotstarr växer på näringsfattig mark i gransumpskog och i övergången mellan skog och fattigkärr.

Klotstarren är ett norrlandselement i den sörmländska floran och växer i fuktig, mager granskog, eller gransumpskog med odon och skvattram, gärna i kanten av vitmossdominerade skogskärr. Arten kvarstår och frodas på hyggen men missgynnas starkt av skyddsdikning.

Klotstarr ger intryck av att vara mycket stationär och långlivad. Vi har inte sett fröplantor eller nykolonisation. Den blommar samtidigt med slidstarr och strängstarr men efter vispstarr och före trådstarr och repestarr. Det är i vitsippans tid, men de första skogsstjärnorna har också slagit ut. Även rosling, dvärgtranbär och blåbär blommar vid denna tid. De blommande axen är små och ofta förbisedda, de utvuxna klotformiga honaxen med håriga fruktgömmen är något lättare att se. Oftast är det dock bladen som avslöjar arten. De finns ofta i stor mängd i ganska täta bestånd och får kring höstdagjämningen en speciell rostbrun färg, medan de flesta av dess grannar, till exempel brunrör och skogsfräken, fortfarande är gröna. Även efter snösmältningen har klotstarren ofta samma ton på de då nedliggande bladen. Inga utvuxna blad övervintrar gröna, bara de några millimeter långa bladanlagen i skottspetsarna.