toppdån

Gammal bofast art.

I ursprunglig miljö växer toppdån på steniga/grusiga, tånggödslade havsstränder och sparsamt även i bergbranter. Den ettåriga växten är mycket kulturgynnad och uppträder rikligt i åkerkanter och trädgårdsland, i gödslade betesmarker, kring gårdar, på hyggen och i grustagens högar med fyllnadsjord samt på många andra typer av ruderatmark.

Allmän

1587 Galeopsis bifida Boenn.

This originally Eurasiatic species is sometimes confused with G. tetrahit. It has a much wider distribution than G. tetrahit (cf. no. 1586). It has been introduced as a weed into N. America (reports of both species together on the map) and New Zealand. Totally, the present distribution is circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 234 and map 226). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 378.

Allm., starkt kulturgynnad växt. I naturlig vegetation är den i sen tid sedd i bäcklund bland gullpudra och springkorn, i hällkrönspringa och på klippavsats. Vanliga växtplatser är hygge, sjöstrand, sandjordsträda etc. Förr växte toppdån ofta i åkrar (Broddeson ms).

Allmän, särskilt i kusttrakterna, saknas sällan i Solanaceae-sydväxtbergens flora.

Först uppgiven av Birger (1908a). De äldre botanisterna höll inte isär toppdån och pipdån.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vit- och blekblommiga former förekommer tämligen allmänt.

Toppdån växer på torr till något fuktig, kväverik, öppen jord. Vanligast är växten på kulturmark: i åkerkanter, kring gödselstäder, ladugårdar och uthus, på trampade ställen i betesmarker och på skräpmark. Naturliga förekomster har den i gles skog, t.ex. på hällar, i branter och gläntor. Den ingår i markens fröbank och kan bilda massförekomst på hyggen och brandfält. Arten är också vanlig på steniga eller grusiga, tånggödslade havsstränder samt på driftvallar, både vid havet och vid sötvatten.
Funnen i 1395 rutor; tidigare uppgifter från 137 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.

Toppdån × hampdån Galeopsis bifida × speciosa

Rühling (1997) publicerade ett belägg av denna hybrid från Oskarshamn Oskarshamn Havslätt 1910 (G. Linderoth i OHN). Belägget är dock toppdån (ombestämt av ThK 2001), och hybriden är över huvud taget inte känd (jämför Stace 1975).

Toppdån är vanlig utmed havet där den växer på tångvallar, klapperstenstränder, strandvallar bestående av skiffer och sandstränder. Den växer ibland i åkerkanter, längs diken, på störd mark vid grävda vattenhål och i vägkanter. Vid några tillfällen är toppdån rapporterad från jordhögar, fuktiga betesmarker, sumpskogar och gamla sandtag. Således skiljer växtlokalerna tydligt från den närstående pipdån G. tetrahit (se nedan).

Toppdån är spridd längs Ölands kuster och är numera funnen i samtliga socknar. De enstaka fyndplatser som finns en bit från kusten hittar man främst i Mittlandet och i de två nordligaste socknarna.

Det kan vara svårt att skilja toppdån från den snarlika pipdån G. tetrahit. I en artikel listas en del användbara karaktärer för att skilja dem åt (Engström & Nilsson 2021). Följande karaktärer är hämtade från denna artikel med toppdån först följt av pipdån; artikeln grundar sig i sin tur på Maslova (2008). Kronpipens bredd vid öppningen < 3,5 mm resp. > 3,5 mm. Formen på underläppen avlångt rektangulär resp. kvadratisk. Underläppens mittflik har ett tydligt hack resp. hack saknas. Ytterkanten av underläppen är slät resp. vågigt fintandad. Underläppens bredd av mittfliken < 2 mm resp. > 2 mm. Överläppen avlångt rektangulär resp. rundat oval. Flera av dessa karaktärer syns bäst på färskt material.

Toppdån har uppstått som en hybrid mellan rosendån G. pubescens och hampdån G. speciosa. Ursprunget för pipdån är mer komplicerat men där rosendån är den ena föräldraarten medan den andra står nära hampdån (Bendiksby m.fl. 2011).

Gammal bofast.

Ursprunglig.
Driftvallar av tång på stränder är artens karakteristiska biotop. Englund (1942) skriver (i övers.): ’förekommer tämligen regelbundet på grusstränder som erhåller mer av tångdriften än vanligt. Den växer på nya, högst ett år gamla tångvallar på varierande nivåer, ofta ganska djupt nedanför de egentliga grusväxterna. Mer sällan ser man arten på rena sandstränder eller i driften på ängsstränderna. Mellanformer av dessa strandtyper utgör omtyckta ståndorter. Arten är starkt sporadisk…’ I det inre av Gotland är toppdån mindre allmän och förekommer på åkrar; även på utkasthögar av olika slag. Englund menar att den spritt sig dit från havsstränderna, exempelvis med tånggödning. Hans utbredningskarta (som visar förekomsterna på Gotlands stränder) ’visar tydligt de typiska luckorna i stranddriften’. Vår nuvarande karta är mycket grövre än Englunds, men ger i stort samma utbredningsmönster för stränderna.

Toppdån växer på frisk till fuktig, kväverik mark kring gårdar, i åkerkanter, på trädor, intill gödselstäder och ladugårdar, i gödslade betesmarker samt i rasmarker med gles lövskog och på hyggen, men även på utfyllnader och jordhögar. Dessutom är toppdån vanlig på tånggödslade havsstränder tillsammans med snärjmåra och krusskräppa.

R. W. Hartman (1854) och Wiström (1898) uppger Galeopsis tetrahit som allmän i Hälsingland, medan G. bifida inte nämns alls. G. bifida finns med i Hartman (1879): ”den nedre kronläppens mellanflik aflång, djupare urnupen”, men uppges förekomma endast i Norge. Neuman (1901) beskriver tydligt skillnaden mellan arterna och anger förekomsten Skåne–Norrland för [toppdån] G. bifida: ”Krona 9–15 mm, underläppens midtflik förlängd med nervikna sidor, framtill starkt urnupen … Sk. - Norrl.”, medan G. tetrahit uppges ha: ”Krona 15–22 mm, underläppens midtflik rundad eller kvadratisk, platt, ej urnupen”. Första omnämnandet av toppdån i Hälsingland är från 1906 i Hudiksvall. Till kunskapen om skillnaden mellan dessa arter bidrog antagligen de teckningar av deras blommor som gjordes av Carl Axel Magnus Lindman och publicerades i Lindman (1918) och senare i Krok & Almquist i en lång serie av upplagor. Ganska säkert har toppdån dock funnits hela tiden, eftersom den i dag uppträder som den vanligaste av de bägge, till synes spontan och frekvent i många typer av skog. De gamla uppgifterna avser förmodligen i de flesta fall toppdån.
Toppdån ligger i fröbanken i vanlig skogsmark med tall och gran. Fröna gror på våren på platser där moss- och bärristäcket störts, oftast i samband med avverkning. Fröplantorna, med karakteristiska nästan cirkelrunda hjärtblad, visar sig i blåsippans tid. Plantorna tar sig upp genom avverkningsavfall och genom barrlager i sönderkörda myrstackar. Myrorna samlar tydligen fröna.  Bild i Natur och vegetation, sid 212.