Taxasida

häckvicker

Vicia sepium

L.

häckvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

häckvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • häckvicker
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Vicia sepium
Vetenskapligt namn, fullständig form
Vicia sepium L.
Svenskt namn
häckvicker
icelandic
Giljaflækja
norwegianBokmal
gjerdevikke
norwegianNynorsk
gjerdevikke
Finskt namn
aitovirna
finlandSwedish
häckvicker
Danskt namn
Gærde-vikke
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-02
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-06-03
Anders Delin
Långnäsudden, Bergvik 2010-06-24
Anders Delin
Långnäsudden, Bergvik 2010-06-24
Patrik Engström
Svartsjö, Ekerö kommun 2022-06-11
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-05-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1208 Vicia sepium L.

This species was originally restricted to Europe and parts of W. and C. Asia. It is casual in several outlying localities. It has been introduced into N. America and Australia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 250.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Häckvicker är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig eller ganska naturlig vegetation växer den på mullrik mark i blandlövskogar, lövlundar och skogsbryn, särskilt i anslutning till bergbranter med inslag av basiska bergarter. Exempel på kulturstandorter är ladugårdsbackar samt väg- och åkerrenar.

Arten såldes i Sverige som foderväxt omkring sekelskiftet under namnet tranvicker, dels som enskild groda och dels ingående i vallfröblandningar (Lyhagen 1991). Vi vet emellertid inte om den odlades i Halland.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. på Närkeslätten, i Skogsbygden starkt avtagande i frekvens. Den saknas i mull- och näringsfattiga barrskogar och myrområden men uppträder i ängsvegetation i hagar, lövbryn och -gläntor etc. På Hjälmarens strandängar växer den ända ute bland strandskräppa och sprängört och är inte främmande för banområdens grusmark.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten samt i Östra och Nedre Skogslåglandets kulturtrakter Har i övrigt över hela linjen uppgetts vara allmän eller tämligen allmän, vilket emellertid inte torde vara förhållandet. I Bergslagen och Västra Skogslåglandet snarast spridd, begränsad till ståndorter med föga sur- alkalisk markreaktion och välutbildad mull, ofta hassel- eller ädellövmull. I de högre områdena framförallt i små hassel-, lind- och almdungar, i parker och tomtlövsnår samt på kalkmark. Mindre edafiskt nogräknad nedom Bergslagen, gynnas den troligen av de låglänta trakternas temperaturklimat. Utbredningstyp: S1.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i större ­delen av landskapet men mer allmänt endast i Höga Kustenområdet och Ådalen. Sällsyntare norr om Själevad och i de nordöstra inlandssocknarna. Längst i nordväst saknas uppgifter från Fjällsjö, Bodum och Tåsjö. Troligen något förbisedd i vissa trakter, utbredningen behöver kartläggas ytterligare.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast sydhäckvicker V. s. subsp. sepium i landskapet. Vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Häckvicker hör hemma på mullrik, frisk, helst näringsrik jord. Den växer gärna i skugga eller halvskugga i ängsartad löv- eller lövblandskog, gamla lövängar, dungar och bryn, gärna i anslutning till rikare bergarter. Ännu vanligare och mera vittspridd är den dock på starkare kulturpräglad mark, där den också kan växa på torrare underlag – t.ex. i snår, häckar och gårdskanter samt på åkerrenar, vägrenar och skräpmark. Förr kunde man också se den i åkrar. I landskapets magrare delar saknas häckvicker i naturlig vegetation. Den blir i sådana trakter en god indikator på tidigare bebyggelse, eftersom den kan finnas kvar på t.ex. gamla torpplatser, odlingsrösen och liknande långt efter det att skogen slutit sig .

Intrycken från fältarbetet är att bestånd med breda småblad är vanligare än sådana med smala. Kanske är alltså sydlig häckvicker den vanligaste underarten i Småland. Att dess lista på belägg nedan är så kort beror nog på att man är flitigast med att samla det som avviker.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Häckvicker växer halvskuggigt på frisk, gärna mullrik mark. Den är främst funnen i skogsmiljöer som ädellövskog, hässlen (även betade), blandskog, tallskog samt trädrika slåtterängar. Häckvicker kan även växa solexponerat i vägrenar och åkerkanter. Sällsynt är den funnen i betade torrängar och ruderatmiljöer.

Häckvicker växer främst i Mittlandet och västra kustskogen. Den är även vanlig i skogarna i de nordliga socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. Däremot saknas den helt på Stora Alvaret och det skogfattiga sydöstra Öland med undantag av ett par sydliga utpostlokaler (se nedan). Den tilltagande förbuskningen som skett av landskapet har gynnat häckvicker som idag är något vanligare jämfört med Sterner (1938).

Häckvicker företräds i Sverige av två underarter: sydhäckvicker subsp. sepium och nordhäckvicker subsp. montana. Sydhäckvicker växer upprätt, har äggformade småblad som är bredast närmast basen och rödvioletta blommor. Nordhäckvicker har ett nedliggande växtsätt, småbladen är smalare, avlånga och blommorna något blekare. Från Öland är såvitt känt endast sydhäckvicker funnen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Ängen, lövskog, morer (Gotska Sandön), ängsbarrskog, frisk ängsmark samt skogsbryn. Häckvicker föredrar skuggiga, inte alltför torra växtplatser. Den har några utbredningsluckor i kustnära områden, t.ex. Näsudden, Ekstakusten och Fårö. Möjligen har häckvicker minskat något i frekvens sedan slutet av 1800-talet; Johansson (1897) angav arten som ”Allm.”.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Häckvicker växer i halvskugga på mullrik jord i något öppna skogar, i allt från triviala lövskogar till lundar, bland- och barrskogar, ofta i skogsbryn och igenväxande hagmarker. Man träffar också ofta på den i snårvegetation och på vägkanter, framför allt i skogstrakter. Häckvicker tycks ha ökat något sedan föregående inventering, kanske beroende på att det öppna landskapet växer igen med småskog.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk, naturlig gräsmark i svagt hävdade naturbetesmarker, på ogödslade åkerholmar och åkerrenar samt i gräsmarksrester i skogsbryn och gles skog. Missgynnas av bete, tål måttlig beskuggning. Behöver ganska näringsrik mark och saknas i de magraste bygderna. Vanlig i hela landskapet med luckor, t.ex. i Hjotrakten och södra Sjuhäradsbygden. 621 rutor (75 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Häckvicker är en flerårig art som växer i frisk, gärna något skuggad gräsmark, i ädellövskog, lundbryn och snår samt på vägrenar och skräpmark. Arten förekommer däremot knappast alls i torrängar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 649 kartblad, 2235 kvadranter.
Almq. Allmän till barrskogsgränsen; i yttre skärgården sällsynt.
Häckvicker växer i skogar, både gran-, bland- och lövskogar och förekommer dessutom i en mångfald öppna eller halvöppna miljöer, även i ganska högvuxen vegetation: skogsbryn, naturbetesmarker, väg- och dikeskanter, parker, trädgårdar och gårdsmiljöer.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Häckvicker är en starkt kulturgynnad växt som möjligen kan vara ursprunglig men sannolikt kommit in med människan. Den har även odlats som foderväxt. Arten angavs som tämligen allmän både i Gävletrakten 1848 och i landskapet som helhet vid 1900-talets början (Arnell 1924b). Den tidigaste uppgiften meddelades av Carl Johan Hartman 1818 som uppgav den som ett exempel på »sydliga arter som upphör vid eller få mil norr om Gävle«.
Häckvickern förekommer främst på något näringsrikare marker och särskilt i kultur-skapade miljöer. Den är måttligt ljuskrävande och kan växa både öppet och i skugga. Arten har stor spridning i kulturlandskapet där den hävdar sig särskilt väl i övergivna men fortfarande öppna gräsmarker. Typiska växtplatser är försummade trädgårdar, igenväxta parker, vägkanter, soptippar, ödetomter samt diverse övergivna odlingar. Arten förekommer ofta i ängar och betesmarker men är inte särskilt hävdgynnad. Den förekommer även som ogräs i rabatter och häckar inne i samhällen.
Häckvickern är spridd långt ut i skogslandskapet. Den har hittats i skogar av olika åldrar och trädslag men alltid på något rikare mark. I de flesta fall kan förekomster av häckvicker på skogen kopplas till tidigare kulturutnyttjande på platsen t.ex. gruvbrytning, kolning, tillfällig odling eller bosättning. Det finns också förekomster som inte så lätt kan härledas till tidigare markanvändning, särskilt på grönsten eller annan basisk berggrund. Ofta finns gökärt, skogsvicker och andra ärtväxter på samma plats. Möjligen representerar sådana skogslokaler ursprungliga förekomster av häckvicker. Häckvicker växer inte på stränder eller i permanent våta biotoper.
De vanligaste följeväxterna är midsommarblomster (31%), hundäxing, stenbär, piprör, gulvial, röllika och hundkäx. Häckvicker blommar samtidigt som midsommarblomster.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Häckvicker blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Stilla soliga dagar på högsommaren sprider den sina frön genom att baljan öppnas med en knäpp och kastar ut fröna. Den övre sömmen som håller ihop baljhalvorna spricker först. Baljhalvan rör sig hastigt uppåt och spiralvrids, och den nedre sömmen öppnas i den yttre delen. Basala skott övervintrar gröna.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Häckvicker möter vi framförallt på gamla lägdor och i örtrika dikes- och vägkanter. Den föredrar frisk till något fuktig, gärna lite skuggig mark och är vanligast i något rikare trakter. I tätorterna och vid gårdar växer den gärna intill häckar, staket eller dylikt. Den är känslig för gräsklipparen men kan ses på gårdsbackar och i bryn. I uppkommen kulturlövskog är den också vanlig, helst då i sydlägen.
Dessutom uppträder häckvicker mer eller mindre regelbundet i de örtrikaste skogarna i kustområdet och i dalgångarna. Särskilt hittar man den under sydbergen t.ex. i lundmiljö under branterna i Getberget i Torp eller Hattberget i Liden eller i kalkrik fuktig granskog, t.ex. på Gräsmyra i Borgsjö. I sydöstra delen av landskapet även i frisk lövblandad granskog. Den är även funnen på hyggen, som vid Granboda i Borgsjö. Arten tycks ha en naturlig förekomst i dessa skogsmiljöer.