Taxasida

mjölon

Arctostaphylos uva-ursi

(L.) Spreng.

mjölon är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

mjölon är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • mjölon
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Arctostaphylos uva-ursi
Vetenskapligt namn, fullständig form
Arctostaphylos uva-ursi (L.) Spreng.
Svenskt namn
mjölon
icelandic
Sortulyng
norwegianBokmal
melbær
norwegianNynorsk
mjølbær
Finskt namn
sianpuolukka
finlandSwedish
mjölon
Danskt namn
Hede-melbærris
Foton
Katarina Stenman
Grundskatan, Lövånger 2015-05-23
Peter Ståhl
Hedåsen, Sandviken 2026-05-03
Peter Ståhl
Hall 2016-05-20
Anders Delin
Storjungfrun, Söderhamn 2011-06-05
Anders Delin
Östra Höle, Rengsjö 2013-08-20
Björn Wannberg
Nerom Uggaberg, Alfta 2021-04-28
Patrik Engström
Ekerö 2016-05-22
Patrik Engström
Unna Titer, Padjelanta 2023-07-22
Katarina Stenman
Grundskatan, Lövånger 2015-05-23
Katarina Stenman
Grundskatan, Lövånger 2018-09-01
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän (V Dalsland)-spridd.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1454 Arctostaphylos uva-ursi (L.) Spreng.

This widespread species is rather variable in N. America. The species s. str. (subsp. or var. uva-ursi) and three varieties in N. America are mapped, viz. var. adenotricha Fem. & Macbr., var. coactilis Fem. & Macbr. and var. fendleriana (Klotzsch) Eastw. (New Mexico). The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 158 and map 149). There is, however, a gap in the Beringia area. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 329.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Mjölon är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i utbredda mattor på torr, ljusexponerad mark - tallbevuxna rullstensåsar och moränkullar, hävdad ljungmark, kraftledningsgator, väg- och banvallsslänter samt i anslutning till grus- och sandtäkter. Mindre vanliga ståndorter är klapperstensfält vid havet samt hällmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeväxt, inhemsk i näringsfattiga torrängar och på hällar, skarpa tallåsar, krön av blocktorg, strandklapper, sandfält, banvallar, vägskärningar, grustag m.m. Mjölon är täml. sälls.–täml. allm. med flest kända lokaler i Glanshammar och Viby (Nilsson 1978, 1986). Den var allm. på Vätterns stränder och öar (Segerström 1932). På Stora Röknen finns särskilt vid Högsand stora mattor av mjölon (Ekholm & Hallin 1980b).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "från Kålsätt till Ransjö."

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Tämligen konstant i barrskog på isälvmaterial (följer ibland åsarna km-långa sträckor), för övrigt spridd(-tämligen allmän) i större barrskogsområdena. På Mälarslätten sällsynt på Mälaröarna (hittills blott känd från holmen utanför Roligheten på Ängsö: 1880 [A. E. Luhr, LUHR]). I utpräglade slättsocknar likaså ovanlig, ej påvisad i Badelunda, Björksta, Dingtuna, Ervalla S, Hallstahammar S, Irsta, Kungs-Barkarö, Kärrbo, Munktorp S, Odensvi S, Romfartuna S, Rytterne, Skerike, Säby, Tillberga S, Västerås-Barkarö. I flera andra slättområden blott enstaka lokaler Den låga frekvensen i SÖ Västmanlands slättbygder beror på ståndortsbrist. Utbredningstyp: N1.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Krypande, vintergrönt ris med tunglika, läderartade, otandade blad utan nedvikt kant. Bladen är tydligt bredast ovanför mitten, med slank, gradvis avsmalnande bas. De har en mycket typisk, rikt förgrenad, nätlik nervatur. På översidan är varje nerv liksom “ingraverad” i ytan. Undersidan är friskt grön och helt slät, men nervaturen syns i minsta detalj. Äldre grenar typiska, med rödbrun, slät bark som flagnar i torra, papperstunna flak. I skottopparna en liten klase med vita, urnformade blommor. Frukten är ett lingonlikt bär (saknar dock foderrester) med rätt stora, hårda frön omgivna av ett mjöl med besynnerlig, “smörjande” konsistens (gnugga ett moget bär mellan fingrarna!).

Mjölon är ofta riklig på sandig eller klippig mark, men kan lokalt saknas. Finns även i fjällen, och är där kalkgynnad. Klonerna kan bli mycket gamla. Där de får växa fritt bildar de häxringsliknande cirklar av nedliggande, framåtriktade skott (spetsiga grenvinklar!) som länge ligger löst på marken. De kan ofta följas bakåt till en ibland flera cm tjock, trädrotslik stam med den karaktäristiska barken.

Förväxlingsrisk:
Lingon har upprätta grenar som är håriga i yttre delen, och ovala blad med nedvikt kant. På bladens översida finns några par nedsänkta nerver, medan undersidan är matt blekgrön med svarta glandelprickar och “inkapslade” nerver.
Krypvide (Salix repens) har ovala blad (rundad bas), och annorlunda bark. Bladen saknar mjölonets fina nervatur, och är oftast platt silkeshåriga under.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %. Uppgiven från närmare 100 rutor under den förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Mjölon växer framför allt på torr och näringsfattig mineraljord – grus, sand, mo eller grov, stenig morän; i landskapet växer den sällan i sprickor på hällmark. Som skogsväxt är arten vanligast i gles, ris- eller lavdominerad tallskog, särskilt på sandfält och åssluttningar, men den påträffas även i annan ljusöppen, hedartad barrskog. Vid havet växer den främst på morän eller skyddade klapperstränder. Den etablerar sig gärna i vägskärningar, vid gamla grustag samt på järnvägsbankar, även i trakter där den saknas i naturlig vegetation.
Funnen i 1009 rutor; tidigare uppgifter från 230 rutor. Utbredning mycket ojämn. Vanlig i större delen av östra Småland, trakterna kring Tranås och Eksjö samt stora delar av nordvästra och sydvästra Småland, i resten av landskapet ganska sällsynt. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Mjölon förekommer i stora delar av Sverige, ovanligare längst i söder samt i fjälltrakterna. På Öland växer den på torr, sandig–grusig och näringsfattig mark nära havet. Den är sällsynt funnen i kanten av strandnära tallskogar på bunden sanddyn med inslag av klappersten.

Mjölon är mycket sällsynt på Öland vilket kanske är något förvånande när den växer så rikligt på Gotland. Den noterades första gången av Rikard Sterner 1932 vid Ramsnäs udde, västra kusten av Böda sn. Därefter har den hittats på ytterligare ett par ställen utmed östra kusten i samma socken. På en lokal är den inte återfunnen. Troligen är mjölon gammal på Öland även om det dröjde med första fyndet. Dess sällsynthet och att lokalerna där den växer sällan besöks av botanister förklarar hur den har undgått att upptäckas.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. 
Detta ris kan vara marktäckande i mjölontallskog på klapper, klintkrön och strandvallar nära kusten. Mjölon är även vanligt på kalkhällmark och i kalktallskog samt annan bland- och barrskog. Det växer också på sandmark och i sandig tallskog, skogsbryn, på vägkanter samt i utdikade träsk. Att mjölon i vissa miljötyper kan ha stora och utbredda bestånd återspeglas även i andelen undersökta provrutor. Arten är allmän på mellersta och norra Gotland men saknas på jordbruksslätterna, inom stora delar av södra Gotland samt på västra Fårö. Dess frekvens och utbredning i dag överensstämmer i stort med Johansson (1897). Han angav mjölon som förekommande ”Allest. på hällmark och steniga strandvallar på norra delen; på s. hällområdet h. o. d.”. De nutida växtplatserna på Storsudret var inte kända av Johansson.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Mjölon växer i låga, täta mattor, exponerat eller i halvskugga på torrt, näringsfattigt, sandigt eller grusigt underlag i hällmarkstallskog, hedartad öppen hällmark, på klipphyllor, i grustag och skärningar vid skogsbilvägar och andra mindre vägar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr mark i näringsfattiga lav- och lingontallskogar, på sydvända åsar och backar i hedartade betesmarker, i sydvända väg- och järnvägsskärningar och i grustag. Ljuskrävande. Vanlig i östra Skaraborg nära Vättern och i delar av Sjuhäradsbygden, i övrigt mindre vanlig till sällsynt. 477 lokaler i 204 rutor (25 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Sibirien, Nordamerika. I Sverige hela landet men med ojämn utbredning. I Sörmland allmän, ovanligare på slättlandet – (54%). Mjölon växer främst i ljusöppet läge på torr, stenig eller bergig urlakad skogsmark, ofta i hällmarkstallskog samt på isälvsmaterial utmed de sörmländska åsarna. Arten växer i öppen, glest tallbevuxen terräng och koloniserar gärna blottad mineraljord, som vägskärningar, grustag och sandiga järnvägs- och vägslänter. Arten förekommer lika gärna på kalkhällmarker som på surare lokaler.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, men saknas i stora områden. Utbredningsbilden återspeglar de stora åsarna. 227 kartblad, 379 kvadranter.
Mjölon växer på sand, framför allt på de skogbevuxna åsarna och i tallskog på sandigt underlag. Den förekommer på klapperstensfält och hällar, både urbergshällar och kalkhällar. Den koloniserar även störda sandområden som vägkanter, järnvägsbankar och grustag. Många av de isolerade förekomsterna är just på sådana lokaler, där mjölon växer tillfälligt och snart försvinner genom överväxning.
Förändring - 26 %. – Liksom några andra ovanligare barrskogsarter har mjölon minskat, troligen på grund av konkurrens av andra arter, som gynnas av ökad tillgång på kväve.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Mjölon är ursprunglig. Ett dialektalt namn från Gästrikland är »mjölbär«. Arten anges som tämligen allmän eller allmän i tidigare botaniska arbeten. Den har troligen minskat något genom igenväxning och genom att skogarna blivit tätare och kväverikare.
Mjölon växer också i torra grusiga vägskärningar och längs banvallar. Den kan också förekomma i hedartade sandiga betesmarker.
De vanligaste följeväxterna är ljung (51%) och lingon följda av tall och kruståtel. Mjölon blommar i vitsippstid samtidigt som blåbär men blomningstiden beror på hur solexponerad växtplatsen är.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

På strand vid Gröntjärn och vid Sandviks-Lungan i Ljusdal, som varit torrlagd i ett decennium, sågs flera fröplantor av mjölon, den största några decimeter i dia­meter. Mjölon växer i skogen därintill. Skogsbrand dödar mjölon, men arten återkommer från frön i marken (Uggla 1958). På ön Gran i Gnarp har en 50 m2 stor mjölonplanta setts. Dessa stora plantor har i mitten en flera centimeter grov stam, övergående i rot. Veden i stammen är träfärgad. Den bryts lättare än trä från ett träd. En mjölonplanta har påvisats vara nära 100 år gammal (De Witte & Stöcklin 2010). De krypande skotten i mattan kan också bilda klena rötter ute i periferin. En mjölonplanta som nästan har dödats av torka kan därigenom fläckvis bevara levande skott, som står gröna mot den bruna huvuddelen. Bladen övervintrar gröna. Mjölon har redan på hösten långt utvecklade blomställningar, med små blomknoppar. Blomningen börjar i vitsippans tid, när blåbären är i full blom och tallen i knopp. Blommorna är som regel rosafärgade men kan vara vita. Bären mognar ungefär i lingonens tid. De beskrivs av Broman (1676– 1750): ”Miöhlbär … brukas här öfweralt til att barka rå-hudor med, jämte Wjde och ­Biörkbark.”

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mjölon är en karaktärsart för mycket torr, bergig eller grusig mark där mulljordslager saknas. Mjölonet har sina rötter i sprickor på berg eller djupt nedborrade i grus och kan därifrån täcka stora ytor på hällar och naket grus. Det föredrar ljusöppna sydlägen men tycks oberoende av näring och pH. Man finner det på bergstoppar i kanten mot stupet, på hyllor i sydvända bergsbranter, och – särskilt i öster – på berghällar i hällmarkstallskog. I skogsområdena förekommer det på skarpa sand- och moränåsar i barrskog, mer sällan på tallmoar. Dessutom är mjölonet typiskt på klapperstensfält, malnar, vid havet. Man kan där se grovstammiga, mycket gamla individ med vidsträckt omfång; så även på ”relikta” klapperstensfält som vid Sundsvall Kumo. Mjölon kan också etablera sig på stabiliserade högre delar av sandstränder, både vid kusten och vid inlandsvatten.
Bilisten möter det också i en ny biotop; inte sällan ses nyetablerade runda mjölonmattor längs de större genomfartsledernas näringsfattiga mineraljordsslänter, t.ex. längs E14. Man kan även se det komma in i gamla grustäkter och bergsskärningar. I kustbygd och dalgångar kan det ibland dyka upp på mindre, kulturnära hällmarker. Mjölon tycks uppträda regelbundet i sin specialiserade miljö men har utbredningsluckor som kanske inte helt kan förklaras av att lämplig biotop saknas. Arten är sydlig och en klimatisk begränsning är också trolig i höjdområdena i norr och väster.