Taxasida

vattenaloe

Stratiotes aloides

L.

vattenaloe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

vattenaloe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vattenaloe
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Stratiotes aloides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Stratiotes aloides L.
Svenskt namn
vattenaloe
norwegianBokmal
vassaloë
norwegianNynorsk
vassaloë
Finskt namn
sahalehti
finlandSwedish
vattenaloe
Danskt namn
Krebseklo
Foton
Katarina Stenman
Sör-Tuvträsket, Lycksele 2020-07-14
Patrik Engström
Svartsjö 2014-07-10
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Holmberg 1922.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

92 Stratiotes aloides L.

This Eurasiatic species has been introduced into several places in W. and C. Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 30.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Flytande eller nedsänkt vattenväxt i näringsrika och varma sjövikar och dammar. Endast honex. har påträffats i Sverige (Witte 1905).

I Vätterntrakten är arten mkt sälls. (Segerström 1932). Stålberg (1939) anger 3 fynd i Vättern. Wijkström (1926) fann den ”vid det s.k. Smedjelandet här i Askersund, under flera år, nu kanske påfyllningarna där vid stranden... berövat oss växten”. Vid Hjälmaren i Götlunda sågs 8 lokaler (Löfgren 1980b) varav några bestånd var ymniga och täckte 10-tal m². Ett halvt hektar i Igeln i Sköllersta fanns 1968 och 1969 (Holmer, OREB). I Hjälmaren har den haft en svårförklarlig tillbakagång i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986).

De äldsta lämningarna har registrerats vid Vilstaängen i Hackvad där fynden gjordes under sjönötstorven (Post 1909a).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vattenaloe är en undervattensväxt som är bunden till grunda, näringsrika vatten. I Sverige finns nästan enbart honexemplar, vilka flyter upp till ytan under blomningstiden. Den förökar sig med utlöpare från bladvecken.

Arten har kanske bara funnits tillfälligt i landskapet. Förutom de ovan nämnda uppgifterna finns endast en förekomst redovisad: Gällared gölar vid Ätran nedanför prästgården (Andersson enligt Ahlfvengren 1924). Belägg från 1911 (Ahlfvengren i GB och S och S. Svenson i LD). Det mest sannolika är att arten planterats på lokalen, men växten finns sedan länge bl a i Ätrans vattensystem i Västergötland och långspridning härifrån till Halland är nog inte helt omöjlig.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Utbredningsekologi mycket lik bl.a. Hydrocharis', frekvens dock överallt lägre. Ett skäl härtill kan vara, att dess vegetativa spridning medelst propagationsskott i förening med övervägande submers tillvaro gör den mera lokalbunden. Utbredningstyp: S3.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär dubbelt (ca 50) så många rutor vid förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Vattenaloe växer i stillastående, näringsrikt vatten och kan bilda stora bestånd genom vegetativ förökning. Den är skildkönad och från Skandinavien var tidigare bara honväxten känd. I S finns dock en fotokopia av ett herbarieark i Genève, ´tagen i Jönköping i augusti 1874 af C. Wingårdh´; enligt ett brev från vattenväxtspecialisten C. D. K. Cook är det ett hanexemplar.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Landeberg (ms 1811) uppgav att vattenaloe växte i en brya ej långt från kyrkan i Öja (Johansson 2010). Vattenaloe är inte i övrigt noterad från Gotland, och uppgiften är troligen felaktig; den tas inte upp av Johansson (1897).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vattenaloe växer på grunt, basrikt och näringsrikt vatten, där den förökar sig vegetativt. Den förekommer i dammar och på sjöstränder. Under senare år har arten etablerat sig i dammar på en golfbana, dit den kommit på okänt sätt. I en magisteruppsats i biologi vid Göteborgs Universitet uppmärksammades detta. Man hade funnit arten i flera dammar på Torreby golfbana. Enligt greenkeeper på banan är arten inte medvetet införd.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer flytande i kalkoligotrofa och även i näringsrika men kalkhaltiga sjöar, dammar och korvsjöar. Troligen minskande och hotas av försurning samt igenväxning med vass, jättegröe och annan högvuxen vegetation. Mestadels sällsynt, men traktvis ganska vanlig t.ex. sydöst om Falköping och i Ätradalen. 74 lokaler i 49 rutor (6 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Vattenaloen växer i näringsrika sjöar med klart vatten, både i stora sjöars grunda vikar och i grunda småsjöar med gungfly av vass rik på kärrbräken och trindstarr. Vattenaloen växer nästan alltid tillsammans med dyblad men är mera sällsynt. Någon gång kan man se massförekomster på särskilt gynnade lokaler. Vattenaloen tycks ha ökat i Mälaren under 1900-talet. Endast honplantor finns i Sverige och all spridning sker därför vegetativt med bladrosetter som lätt sprids inom vattensystemen. Hela beståndet kan mycket väl utgöras av en enda klon.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Vattenaloe växer i näringsrikt sötvatten i sjöar, åar och dammar, ofta i täta och utbredda bestånd. Den har även påträffats i en miljö som åtminstone tidvis har brackvatten (Lundkvistholmen utanför Dalälvens mynning). Särskilt påfallande är den i blomningstiden, då de rent gröna bladen och de vita blommorna sticker upp ovan vattenytan, medan växten däremellan är helt nedsänkt i vattnet och har en grönbrun färg.

Förändring -29 %. – Tätnande vegetation i näringsrika sötvatten, framför allt av jättegröe, har gjort att vattenaloe har minskat.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Vattenaloe är ursprunglig. Växten är först känd från sjön Trösken i Valbo där den samlades av Olof Sillén 1834. Även förekomster i Gavleåns vattensystem är tidigt dokumenterade. Frånsett nyupptäckta lokaler i Dalälven har arten inte förändrat sin kända utbredning sedan 1800-talet.

Vanliga följeväxter är vass (40%), gäddnate, säv, gul näckros, vit näckros, sprängört, trubbnate och kransslinga.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vattenaloe kommer sent upp ovan vattenytan. Fortfarande i skogsstjärnans tid, 12 juni 1997, syntes den inte i Edevågen i Järvsö. Sjöfräken stod då ljusgrön och vasstarr blågrön. Blommorna utvecklas ovan vatten, under sensommaren. Efter blomningen dröjer rosetten kvar åtminstone till höstfärgernas tid, men sjunker sedan. Enligt Efremov & Sviridenko (2012) förlorar plantorna sina rötter och övervintrar liggande på bottnen på grunt men isfritt vatten. De stiger nästa vår mot ytan, parallellt med att nya rötter växer ut, som fixerar plantan vid bottnen. Rötterna är långa och tillåter plantan att följa med avsevärda variationer i vattennivå. Små plantor kan dock ha kortare rötter och blir kvar på botten hela sommaren. De liknar braxengräs i formen.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vattenaloe växer ute i små, mycket näringsrika lugnvatten, där den bildar stora bestånd som täcker botten ned till ett par meters djup. Denna märkliga växt blommar under högsommaren – också hos oss – och plantan flyter då upp till ytan. Vattenaloe är idag känd från några avsnörda eller djupt inskurna vikar av Ljungan. Den största förekomsten är den vid Ljungans inlopp i Marmen i Tuna (inklusive strölokaler nedströms). På primärlokalen i södra Njurunda är arten inte återfunnen.
Njurundalokalen var tidigare den nordligaste i Sverige, men arten är senare funnen i Vindelälven.