Europa, västra Asien. I Sverige främst i Svealand och nordvästra Götaland. Nationellt rödlistad – hotklass NT (missgynnade). I Sörmland är svedjenävan enligt inventeringen tämligen sällsynt, men med hänsyn till artens speciella ekologi bör den nog snarare betraktas som mindre allmän. Arten är tämligen jämnt spridd. Vanligast är den i skogstrakterna på Södertörn, i det centrala skogslandet och på Kolmården. På Mälarslätten saknas den. I skärgården förekommer den på större, skogbevuxna öar – (7%). Svedjenävan är ettårig och växer oftast i bränd eller avverkad skogsmark av olika slag, även ängsgranskog och lövskog. Den förekommer även i hagmark och på tomtmark. Fröna är mycket långlivade och ingår i markens fröbank. Efter avverkning är svedjenävan, tillsammans med bergkorsört och toppdån, bland de första arterna att utnyttja den bara markens frigjorda näringskapital. Liksom dessa försvinner den igen redan efter något år. Upphettning stimulerar frögroningen och svedjenävan är därför vanligast i sydlägen och under varma, torra somrar. Särskilt rikligt växer den på brandfläckar och efter skogsbränder. Ett exempel är efter storbranden i Tyresta nationalpark 1999, då omkring 8000 svedjenävor räknades på den brända marken. Ibland dyker arten upp på vägkanter och lastplatser eller som ogräs i trädgårdar. Svedjenävans livscykel är anpassad till barrskogsmiljön där periodiska bränder är ett normalt inslag. Den gynnades starkt av det utbredda svedjebruket, i Sörmland kallat ”gölandet”, vilket var utmärkande för den sörmländska lanthushållningen långt fram på 1800-talet (Romell 1952). Flera författare har hävdat att svedjenävan ursprungligen skulle vara införd med utsäde österifrån, så t.ex. Almquist (1929). Hur det förhåller sig med detta må vara osagt, men artens rika förekomst i Sörmland kan säkert kopplas till den starka svedjebrukstraditionen just i vårt landskap.