Götaland och södra Svealand samt sydligaste delen av Norrlands kustland. I Sörmland vanligen allmän men något ojämnt spridd, mindre allmän i skärgården och fläckvis i inre Sörmland – (55%). I kustområdenas lövängar samt vid Mälaren förekommer linden som stora träd på slät mark. I inlandet påträffar man ofta knotiga exemplar i sydvända blockslänter och klippbranter, ibland långt inne i större barrskogsområden. Linden har tidigare haft större betydelse som skogsträd än nu. Många nuvarande ängsgranskogar var tidigare lövskog med lind och fortfarande är arten vanlig som slybildare på hyggen i vissa trakter av Kolmården som rest av tidigare förhållanden. Linden har av gammalt omhuldats för bastproduktion i trädbärande ängar och fortfarande ses hamlade lindar, särskilt på skärgårdens ”ängsholmar”. På Kolmården, särskilt i Björkvik och Stora Malm var beredning av lindbast ännu under 1800-talet en utbredd hemindustri. ”Bastängar” var där en del av hushållningen intill 1800-talets slut då de höggs och granplanterades (Malme 1891a). Som parkträd förekommer linden särskilt i äldre parkanläggningar, t.ex. vid Nyköpingshus och Tullgarn. I senare planteringar ersätts den vanligen av parklinden. Mycket grova lindar finns här och där, t.ex. på Ängsnäset i Hölö, Lindön i Härad samt i lövnaturskogen på Tåkenön i Julita. Sörmlands grövsta lind med en uppgiven omkrets på 9 m står vid Valinge gård i Stigtomta.