Nordamerika. I Sverige nästan hela landet, under spridning norrut. I Sörmland mycket allmän, även i skärgården – (81%). Amerikansk dunört är vanligast i vegetationsrika väg- och åkerdiken, men finns också allmänt på torrare, kulturpåverkade ståndorter såsom vägkanter, banvallar, avfallsplatser och annan öppen, gärna kvävehaltig jord utan slutet växttäcke. Arten är en nykomling i den svenska floran. Först 1894 dök den upp på svenskt territorium vid Sandvretskällan i Uppsala (Almquist 1929) och arten var ännu under 1900-talets början sällsynt i Sörmland. Utvecklingen har sedan skett explosionsartat och det finns idag inte många diken eller kulturmarker, som inte hyser åtminstone något bestånd av den amerikanska dunörten. Sannolikt gynnas den av det kväve som tillförs vägkanter och vägdiken. De hårförsedda fröna sprids lätt med vinden och nykomlingen finns nu ända längst ute i ytterskärgården. Ökningen kan bero på att arten övertagit andra dunörters tidigare plats i dessa miljöer. Exempelvis har både grendunört och mörk dunört avtagit under samma period.