svedjenäva

1266 Geranium bohemicum L.

This species occurs irregularly with a European distribution, which may be divided into two parts (excl. Caucasus and Asia Minor), viz. (1) Fennoscandia and the Baltic states and (2) E. and C. Europe. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 261.

Växten kräver bränder eller extremt solvarma växtplatser för att kunna gro, exempelvis skogsbrandfält eller exponerad vegetationsfri mineraljord. Förr gynnades den av svedjebruk och milkolning.

Svedjenäva uppträder sporadiskt efter brand i skogsmarker (Dahlgren 1943). Den snarlika arten brandnäva G. lanuginosum har motsvarande ekologi, men är betydligt ovanligare, varför uppgiften kan bedömas som trovärdig även om belägg saknas.

Sparsamma fynd vid skilda tillfällen i Östra Västmanland; i Västra Västmanland hittills endast Ljusnarsberg: Stora Kumlan (LIND. 1960). I den mån den kända utbredningsbilden motsvarar den verkliga, torde skälet till ojämnheten främst vara ojämn spridning. På grund av minskat brännande i markerna kan arten i framtiden antas komma att visa sig allt mera sällan. Utbredningstyp: pU.

Vissa äldre, ej herbariebelagda, fynd kan gälla G. lanuginosum som i Skandinavien först urskil des av Almquist 1916 (såsom G. bohemicum subsp. deprehensum, vilken av Hylander 1933 identifierades som G. lanuginosum).

Ej känd nordligare i landet. Svenska lokaler sammanfattade med karta av Dahlgren (1943), jfr Mascher (1987a). - 17 (11).

Svedjenäva är en östlig art, som i Sverige har sin sydvästgräns i Småland (frånsett ett äldre fynd i Blekinge). Den ettåriga växten uppträder särskilt på skogsbrandfält eller på brandfläckar. Man finner den dock även på andra solvarma och vegetationsfria ställen, t.ex. i vägskärningar och sydvända slänter, utmed skogsbilvägar, intill stora block och på hyggen. Någon gång uppträder den som ogräs i trädgårdsland.

Arten är en pionjär, som bara förmår växa i successionens allra första stadier, när jorden ligger nyblottad och näringsrik. Den kan blomma ymnigt året efter en brand men redan året därpå brukar plantorna vara små och fåtaliga. Därefter brukar den vara osynlig fram till nästa brand. Dess frön finns dock i marken; de kan bevara grobarheten i åtminstone 80 år (Dahlgren 1943) och förmodligen ännu längre. – Det är väl känt att stark upphettning stimulerar frögroningen (se t.ex. Dahlgren 1943), och Rühling (1997) påpekar att det kan finnas ett samband mellan varma somrar och rik förekomst av svedjenäva året efter.

Svedjenävans livsstrategi är anpassad till den boreala barrskogsmiljön, där bränder under naturliga förhållanden inträffar relativt ofta. Arten gynnades starkt under tider när svedjande och kolning förekom allmänt. Det framgår bland annat av att ståndorten på etiketter till äldre belägg ofta anges vara just svedjeland. Arten förekom för hundra år sedan ända ner i socknarna vid blekingegränsen. I Emmaboda Långasjö uppträdde den 1903 ´på svedjeland, där råg såddes omkring´, och i Torsås Gullabo Karsjö var den en gång ´ej sällsynt på svedjeland´ (detaljer, se lokaluppgifter). – Troligen gynnades svedjenävan också av hyggesbränningarna efter andra världskriget.

Eftersom skogsbränder numera bekämpas effektivt kommer artens fröreserver successivt att minska.

Svedjenävan har ibland ansetts vara införd till Sverige med finsk svedjeråg på 15- och 1600-talen (Heintze 1908, Almquist 1929). Detta ter sig för Smålands del osannolikt, eftersom landskapet inte berördes av den finska kolonisationen. Hypotesen, som tillkom innan man förstått att bränder ingår i naturskogens dynamik, är inte längre aktuell.

Ett fåtal fynd har gjorts i landskapet. Det är svårt att bedöma bofastheten hos en art som har frövila på mer än 30 år och som endast gror under extrema förhållanden, 

Svedjenävans frön är kända för att kräva upphettning för att gro. Dahlgren (1943) gav en ingående beskrivning av detta och av många faser i artens liv. Granström & Schimmel (1993) visade att groningsfrekvensen är 0 % efter uppvärmning till 40 ^oC men 100 % efter uppvärmning till 60 ^oC. Den är låg efter uppvärmning till mellan 90 ^oC och 100 ^oC. Dessutom kan groning startas genom mekanisk påverkan på fröskalet (Granström 2013, brev). Denna orsak kan ligga bakom observationerna av svedjenävaplantor som kommer upp i köksträdgårdsland även under ett kallt och vått år och utan att man eldat. Ytterligare en möjlighet bakom denna typ av förökning är att nybildade frön, som inte hunnit torka och mogna kan gro utan föregående upphettning (Risberg & Granström 2015). Svedjenävans växtplatser på hyggena, på upphöjda solstekta jordytor, kan tyda på att det är uppvärmning av fröna som startar groningen, men det är också möjligt att den mekaniska bearbetningen av frön under maskinernas hjul och redskap är en bidragande orsak.
När fröet har grott utvecklas plantan under gynnsamma omständigheter snabbt, och kan bli minst en halv meter hög och betydligt bredare, med fortsatt utveckling av nya grenar med blomknoppar, som slår ut successivt och kan fortsätta att blomma under hela växtsäsongen. Det är tydligt att arten har mycket stor förmåga att tillgodogöra sig marknäringsämnena effektivt, bland annat det kväve som frigörs genom nedbrytning av de avverkade eller nedbrunna trädens rötter. I samma trakt ser man stora och små plantor, beroende på att vissa har hamnat i gynnsammare lägen än andra. De gror också vid olika tid och befinner sig i olika utvecklingsfas, beroende på vilken mikromiljö i det röriga hygges- eller brandlandskapet de råkar utgå ifrån. På Degelberget i Arbrå sågs 1985 i höstfärgernas tid tusentals plantor på markberett hygge, i alla stadier från sådana med frö, via blommande plantor till små, som inte bedömdes bli blomfärdiga samma år. Redan året efter en rikt blommande populations tillkomst har svedjenävans plantor svårt att hävda sig nere mellan höga stjälkar och strån av mjölke och piprör, men blommar och sätter frukt även detta år. Troligen gror få nya plantor under detta andra år. Vissa plantor tycks kunna övervintra två gånger. År fyra syns normalt ingenting av arten, däremot av bergkorsört, amerikansk dunört och toppdån, som också är hyggespionjärer. På Storåsen i Enånger sågs arten dock blomma på ett block 5 år efter avverkning.
Rötterna är en rikt förgrenad och djupgående buske av finrötter. Jord­stam utvecklas inte. Bladen tål på hösten –7 ^oC, en köld som får blad av midsommarblomster på samma plats att se vissna ut. Svedjenävans blad behåller på hösten sin gröna färg bättre än midsommarblomster, som ofta rodnar. Plantor som inte har hunnit blomma övervintrar ofta med gröna bladrosetter. Blad och blomställningar är täckta av glandelhår som utsöndrar ett stinkande sekret.
På övervintrade plantor börjar blomningen i skogsstjärnans tid och fortsätter in i höstfärgernas tid, men då med något mindre och ibland missformade kronblad. Plantor som grott på våren börjar blomma senare, till exempel i slutet av mjölkens tid. Fruktsättningen är variabel och sent utslagna blommor utvecklar inga mogna frön. Mogna frön sprätter ut när en av näbbens delar lossnar och blixtsnabbt kröker sig som en stålfjäder. De sprids då huvudsakligen till de närmaste kvadratmetrarna.