Ursprunglig i södra Europa och Mellanöstern. I Sverige upp till Västerbotten. I Sörmland allmän längs järnvägar, i övrigt tämligen sällsynt – (16%). Småsporren är ettårig och växer i regel på öppen sandig–grusig mark. Den har spritt sig längs järnvägarna, där den bildar ett karakteristiskt inslag i vegetationen. Särskilt vanlig är den kring stationsområden och på bangårdar. Efterhand som järnvägsgruset nu byts ut mot krossten försvinner småsporren från sina växtplatser, även om den ännu ofta finns kvar på kvarlämnade grusrester. Utanför järnvägsmiljön är arten sällsyntare men ökande. Där anträffas den främst i grustäkter, på grusgångar och på öppen mark intill bebyggelse i tätorterna, exempelvis i gatspringor. Någon gång har småsporren setts på skogsbilvägar, spridd med grus. Småsporren tycks ha kommit in under 1800-talet. Enligt Thedenius (1871) fanns den då flerstädes på gator, grus- och slagghögar, åkrar och murar. Från dessa biotoper har arten spritts till banvallarna när järnvägsnätet byggdes ut.