Europa, Främre Asien. I Sverige i Götaland och Svealand men med ojämn frekvens. I Sörmland tämligen allmän på fastlandet, sällsynt eller saknas i skärgården – (35%). Oxtunga är en två- till flerårig art med djup pålrot. Den växer helst på öppen sandig mark i soliga lägen, exempelvis på vägrenar, i torrbackar, åkerkanter, skogsbryn, gräsmattor eller på öppen mark kring gårdar. Den tål inte konkurrens i sluten vegetation. Förmodligen ursprungligen inkommen med förorenat utsäde. Liksom hundtungan hade oxtungan i äldre tid medicinsk användning men den tycks ha kommit ur bruk redan tidigt. ”En växt som med skäl räknas bland ogräsen sedan den blifvit utmönstrad från apotheken” skriver Ekström (1828). Detta är en påminnelse om att arten förr, mer än nu, var ett besvärligt ogräs i sandiga åkrar. Oxtungan minskar i Sörmland.