Låsbräken lever, liksom alla arterna i släktet, i symbios med marksvampar. Den förekommer mest i välbetade hagar på näringsfattig, torr till frisk mark. Den växer även i skrevor på kalkberg, och på störd mark som vägkanter och kalkbrottsbottnar. Låsbräken förekommer dessutom ibland i en helt annan miljö, nämligen i lundar med glest fältskikt som vid Ängsnäset vid Tullgarn, och är då ofta storvuxen. Arten tycks gynnas av kalk, men är ingalunda kalkberoende. Den är ofta fåtalig men växer vanligen i grupper. Liksom hos övriga arter i släktet förefaller det som om jordstammarna inte skjuter blad under ogynnsamma år. Låsbräken är svår att få syn på och säkert förbisedd. Det är därför svårt att avgöra eventuella frekvensförändringar. Arten minskar dock rimligen i takt med naturbetesmarkernas försvinnande.