Kamäxingen är flerårig och växer i betesmarker och igenlagda vallar, ofta i gräsmattor. Trots den tidiga notisen hos Linder tycks kamäxing endast förekomma som insådd i Sörmland. Arten tycks ha spritts både avsiktligt och oavsiktligt med utländskt gräsfrö. Luut (1769) anger den från ”djurgården” vid Åkerö. Där hade den säkert inkommit på detta sätt. I ”Svenska foderväxter” (Wahlberg 1835) rekommenderas den tillsammans med ”ängskavle, ängssvingel och ängsgröe” i naturlig slåtteräng för att förbättra avkastningen. Förekomst av kamäxing kan nog i allmänhet ses som ett säkert tecken på att man tidigare försökt förbättra höproduktionen genom insådd. På sådana, numera vanligen betade marker är kamäxingen ofta långlivad. Knappast något enda fynd tyder emellertid på självspridning utanför dessa lokaler. Under 1900-talet har kamäxing också varit ett vanligt inslag i gräsmattefrö.