Östra Medelhavsområdet. I Sverige odlad och förvildad. I Sörmland mindre allmän – (16%). Blålusernen är en foderväxt som förvildats från odling. Den är flerårig och långlivad och man finner den ofta kvarstående och självsådd i övergivna vallar samt på vägrenar, åkerkanter och skräpplatser. Blålusern började odlas i Sverige först en bit in på 1800-talet. Retzius (1806) nämner den inte alls. Wahlberg (1835) rekommenderade den främst för odling i Skåne och på Öland och Gotland. Enligt Wikström (1840) växte den i Stockholm då som nu ”i grannskapet av ställen där den förr varit odlad”. Den tycks också redan tidigt ha spritts som förorening i frövaror. Ett av de första fynden gjordes på ett ”Thimotei-land” vid Mälsåker på Selaön (Hofberg 1852).