Europa, Västasien, Nordamerika. Mest i södra och mellersta Sverige. I Sörmland tämligen allmänna – (18%), troligen förbisedda. Sandmaskrosorna anträffas främst på torra och varma, gärna kalkrika ståndorter. De är karakteristiska för åsbackar, sandfält, örtrika torrängar och kalkhällmarker, men växer någon gång också på ruderatmark. De flesta arterna är kväveskyende och minskar i antal om hagmarkerna gödslas. De är också starkt konkurrenskänsliga och överlever vanligen inte länge i igenväxande betesmarker. Man kan emellertid ofta se sandmaskrosor i sydexponerade åstallbackar där betet sedan länge upphört. Artgruppen är sannolikt förbisedd under inventeringen, eftersom plantorna är svåra att få syn på när de inte blommar.