Europa, Asien. I Sverige är humlen sedan gammalt odlad och förvildad. I Sörmland tämligen allmän – (26%), minskande. Humlen är en gammal kulturväxt vars honblomställningar sedan medeltiden användes vid gårdarnas framställning av öl och dricka. Intill 1860 förelåg formellt odlingsplikt och av frekvensen och fördelningen av kvarstående humle kan man sluta sig till att den odlats nästan överallt, både på större gårdar och mindre torpställen. En humlegård fanns vid snart sagt varje hemman. Odlingen avtog under 1800-talets slut. Humle sprider sig lätt med rotbitar och jordstammar och honplantor av olika kultursorter växer ofta kvar i stenrösen och snår intill bebyggelse. På några lokaler förekommer humle också i näringsrika alkärr, strandalskogar och bäckraviner där den kan klättra högt upp i trädkronorna. Sådana förekomster kan ge sken av att vara helt naturliga, men i nästan samtliga fall rör det sig även här om enbart honplantor. Även i dessa fall är det troligt att humlen är spridd från odling. Detta gäller till exempel de ställvis rika förekomsterna här och där vid Mälaren som ibland antagits vara ursprungliga.

Hanplantor av humle är sällsynta i Sörmland och förekommer även de mest som tydliga odlingsrester intill bebyggelse – (rapporterade från 48 rutor). På tre spridda lokaler har plantor av båda könen påträffats tillsammans i alskog. Dessa skulle kunna vara tänkbara ”vilda” förekomster. De ligger emellertid alla i nära anslutning till gammal bebyggelse och förmodligen härstammar även dessa från odling. Suominen (1990) hävdar emellertid att många av de svenska och finska humleförekomsterna av denna typ faktiskt är vilda. Att humle en gång faktiskt förekommit vild i landskapet visas av fynd av humlepollen från värmetiden och senare (Malmgren 1982).