Blankstarren växer i kalkrika fuktängar, främst vid havet. Den är starkt betesgynnad och kan i motsats till rävstarren växa i tät grässvål. I Trosa-Vagnhärad ökade den efter nedlagt bete, men trängs nu på de flesta lokaler undan från sina växtplatser på grund av successiv igenväxning med vass och al. Blankstarren är sårbar och beroende av fortsatt bete.
Första fynd
Utbredning
Europa, Nordafrika. I Sverige förekommer blankstarren sällsynt utmed kusterna upp till mellersta Uppland.
I Sörmland sällsynt, främst vid kusten – (14 lokaler).
Lokaler
Hölö Ledarön (Nilsson 1993).
Mörkö Doftskär 1987 (ARA S), Eriksö 200 m S om Grönviks torpruin på betad havsstrand 1989 (LKA S), 200 m SV om Hornö gård på ohävdad strandäng (LKA).
Nämdö Nämdö Östanvik, rikl. på betad strandäng vid gården 1989 (HEW S), Kalkberget (BSA), Ängsholmen på östra sidan i övre kanten av vassbältet 1988 (RSU S), Brunskär i en klippskreva 1989 (LFO & HEW S).
Ornö Fiversättra (SST), V. Varpet, Björkö vid Edvadsudde (JCO).
Trosa-Vagnhärad längs stranden hela vägen från Krymla till Borsö* och Stensund*, ställvis i mängd i strandängarnas övre parti mot albården, Stensund 1975–95 (HEW), Gälö på västra stranden 1989 (LKA S).
Äldre fynd:
Brännkyrka Östberga 1922 (Lz S). Nämdö Mörtö i dike nära gården 1933 (Ad S). Trosa-Vagnhärad ”stadens östra egor” 1893 (Em S), Borsö och Stensund många samlare (tidigast Ad 1934 S). Ytterselö Stallarholmen 1899 (Sam S).
