Vårlöken förekommer i fuktig till frisk kväverik gräsmark av olika slag men också på öppen jord. Den växer nästan uteslutande nära äldre bebyggelse i häckar, trädgårdar och parker, i lundar, beteshagar och strandsnår. Till nya trädgårdar sprids den med plantor och jord.

Vårlöken är en gammal medlöpare som troligen delvis odlats som köksväxt och förvildats. Så här säger ”En liten och kårt Hand-Bok utaf Adelig Öfning” (Anon efter C. Rålamb 1777) i kapitlet om ”allahanda slags Sallater”: Ornithogalum, dess trinna Rötter, som wäxa i jorden, äro mycket wälsmakande i Sallat, derföre är denna örten nyttig at plantera i en köksgård, så att man dem i stället för Castanier kan bruka i pastejer. men sjelfva gräset är utmärkt godt i Grönkål. De svenska namnen åkerlök, åkernöt och jordnöt som användes under 1600-talet fram till Linder (1716), antyder också att arten betraktats som nyttoväxt. Detta stämmer också väl överens med samtliga äldre källors uppgifter om förekomst i kryddgårdar och på andra ”odlade ställen” (Luut 1769, Carlsson 1791, Naezén 1808, Hofberg 1852). Även Linné anger den från Sverige endast som växande ”i skuggiga köksträdgårdar som ogräs” (Linné 1755).

Somliga författare, bland dem Almquist (1929), menar att arten i Svealand skulle vara ursprunglig i lundar och strandsnår vid kusten och Mälaren men för detta finns knappast något stöd, åtminstone inte från Sörmland.