Europa, Nordasien. I Sverige mest i den sydöstra delen upp till Uppland. I Sörmland allmän i de östra och sydöstra delarna men saknas i ytterskärgården, västerut raskt sällsyntare – (42%). Tulkörten är en flerårig ört som trivs på mycket varm och torr mark, helst i bergig, blockig eller stenig terräng. Den är tydligt kalkgynnad och på kalkhällmarker är den ofta en av de dominerande växterna. I bergspartier med stråk av lättvittrade basiska bergarter och i varma lägen bildar tulkörten tillsammans med blodnäva och getrams en färgrik artkonstellation. I de västra delarna av landskapet är tulkörten en sällsynt växt som bara förekommer på de allra mest värmegynnade lokalerna. Enligt Almquist (1929) är den i Upplands inland en värmetids- och kustrelikt som hållit sig kvar på sina lokaler i årtusenden. Något kan det nog ligga i detta, även om tulkörten även har en god spridningsförmåga. Arten är giftig och klart är att arten gynnades i forna tiders hårdbetade landskap och numera minskar genom landskapets igenbuskning. Förekomsten på Tåkenön i Hjälmaren är den västligaste i Svealand.