ängsskära
Serratula tinctoria
Europa, Norra Asien, Nordafrika. I Sverige främst i de östra delarna av Götaland och Svealand och upp till södra Hälsingland. I Sörmland tämligen allmän men med ojämn utbredning – (28%). Ängsskäran växer företrädesvis i örtrika hagmarker, särskilt solöppna och torra ekhagar, i lundbryn, och ibland i öppna naturbetesmarker. Tidigare växte den i ängar och de flesta nutida växtplatser markerar fortfarande läget av ängsmarker som under 1800-talet lagts för fäfot. Exemplar med vitblommiga korgar är traktvis vanliga och växer ofta blandade med huvudformen.
Första fynd
Först rapporterad från Salem Viksberg (Linder 1716). Arten kallades i Sörmland ”skära”, ”skäron/skälon” eller ”skärgräs”. Allmogen använde arten till gulfärgning av ylle (Ekström 1828) och skära samlades också till böndernas förtret årligen i stora mängder i ängarna av fattigt folk för att säljas till städernas färgerier (Kjellberg 1943).
