Stor sötväppling växer främst på fuktig öppen jord, vanligen i nygrävda diken och på stränder. Den tvååriga växten infördes, avsiktligt eller oavsiktligt, med frövaror. Arten rekommenderades som foderväxt i början av 1800-talet (Wahlberg 1835) och antagligen infördes den vid denna tid med vallfrö för att under 1900-talet i stort sett försvinna. På lämpliga, gynnade lokaler har arten hållit sig kvar under lång tid. Vid Tullgarn i Hölö fanns den från 1850-talet till början av 1900-talet (Almquist & Asplund 1937) och från Nämdö, där den ännu växer, är den känd sedan 1912.
Europa. I Sverige sällsynt i de södra delarna.
Första fynd
Utbredning
I Sörmland mycket sällsynt – (2 lokaler).
Lokaler
Nämdö Västanvik* i nygrävda vägdiken 1982 (BSA S), 1989, 1995 (HEW S), Östanvik på havsstranden 1982 (BSA).
Äldre fynd: Brännkyrka Aspudden bland säd 1827 (P.J. Beurling S). Floda Bie (Samzelius 1884). Helgona Rosenkälla 1864 (Ind S). Hölö Tullgarn 1864–93 (flera samlare S m.fl. herbarier), Häggenäs (Thedenius 1871). Kila Virå (Thedenius 1871). Nacka L. Nyckelviken 1885 (K.F. Thedenius S), Hammarby 1918 (Laurent 1920), Danvikskrokar 1894–1907 (Aulin 1914), Danviken (Wikström ms), 1898 (G. Lindmark S), Saltsjökvarn 1906 (Witte 1909b), 1920 (Swe/SV), Kvarnholmen 1923–26 (Qvarfort 1927a). Nämdö Västanvik 1912 (J.W. Hamner/SV), 1923 (Ad S). Runtuna Lindö (Thedenius 1871). Stockholm nära Hornstull 1882 (F.A. Österberg LD), Danvikstull på kaj 1938 (A-S. Hähnel LD). Södertälje 1900 (E. Magnusson S). Vårdinge Mölnbo stn 1898 (Trs S). V.Vingåker (Elgenstierna Malme 1891a). Överselö Tynnelsö (Thedenius 1871).En del äldre litteraturuppgifter går inte att klart identifiera beroende på namnsammanblandning med sötväppling och har därför uteslutits.