Ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien, för övrigt kulturspridd. I Sverige i Götaland och Svealand. I Sörmland allmän i och runt Stockholm, i övrigt tämligen allmän, men ojämnt spridd – (26%). Blåelden är tvåårig och växer på torra, grusiga marker med sparsam vegetation. Den upptäcktes i Sörmland vid slutet av 1700-talet och vid 1800-talets början fanns den redan på många håll nära Stockholm och på Mälaröarna. Förmodligen spreds den först med utländskt vallfrö (Hård af Segerstad 1924), men arten odlades också som prydnadsväxt i trädgårdar (Linné 1749). Spridningen tog sannolikt inte fart förrän i slutet av 1800-talet med järnvägsbyggandet. Utbredningen är ojämn och i vissa trakter är blåelden ännu sällsynt, för att i andra områden bilda ett mycket iögonfallande inslag i vegetationen. Arten är främst knuten till järnvägsområden som som banvagnar och stationsplaner, men växer också ofta på avfallsplatser, i vägkanter, grustag och på sandiga torrängar. Blåelden ökar för närvarande i landskapet.