hålrot
Aristolochia clematitis
Mer information om arten

Hålroten är en gammal läkeväxt som förr ofta, både till namnet och till gagnet, förväxlades med hålnunneörten. Arten är nu sedan länge ur bruk som läkeväxt men växer ännu här och där som ett monument över äldre tiders läkekonst. I Sörmland är den nästan uteslutande rapporterad från trädgårdar vid slott och herresäten. Arten samlades mest under 1800-talet och är nu i det närmaste försvunnen från landskapet. Den är livs kraftig och under gynnsamma förhållanden tydligen mycket långlivad på sina lokaler – vid Tärnö har den varit känd i 150 år. Möjligen är den förbisedd på grund av sin växtplats i trädgårdar och parker.

Europa. I Sverige tidigare odlad och kvarstående i de södra delarna.

Första fynd

Först rapporterad från Nyköping i trädgårdar i västra delen och Husby–Oppunda Tärnö (Hofberg 1852).

Utbredning

I Sörmland mycket sällsynt – (3 lokaler).

Lokaler

Husby-Oppunda Tärnö* rikl. nedanför terrassen mot Kalvöfjärden 1988 (LKA S).
Nykyrka Århammar rikl. som svårutrotligt ogräs i rabatter 1990 (PEL S).
Strängnäs Tosterö skola på gammal skräpmark 1992 (TCA S).

Äldre fynd:

Barva Lindholm 1890 (G. Braun LD).
Bettna Åkerö 1861 (Ind S), 1874 (A.O. Thyselius S).
Fogdö Bergshammar 1874 (Khl S).
Husby-Oppunda Tärnö 1841 (H. Mosén LD), 1904 (K.G. Grandinsson S), 1905 (T. Krok S), 1938 (Ad S).
Hyltinge Sparreholm (Thedenius 1871).
Nyköping Hofberg (1852), 1885–90 (flera samlare S m.fl. herbarier).
Stockholm Zinkensdamm 1889 (C.G.H. Thedenius S).
V.Vingåker Sävstaholm 1887 (A. Wiberg LD), 1890 (E. Pärsson S).
Överselö Hebbelunds skola 1901–02 (N. Hallsten LD), Janslunds trädgård 1841 (M.A. Lindblad S), Tynnelsö 1852 (Aul LD, S), 1888 (N. Hallsten S), 1903 (A.T. Hwass S).