Tuvtåteln växer i fuktig gräsmark på näringsrikt underlag och i källkärr, ibland även i något torrare ängar, på vägkanter, dikeskanter, ej sällan i alkärr eller andra fuktskogar. Ibland uppträder den också som ett besvärande ogräs i gräsmattor. Tuvtåteln var förr ”ett allmänt ehuru mindre godt gräs uti bättre ängar” (Ekström 1828). Det äldre namnet ”täkttåtel”, som används av flera tidiga sörmlandsbotanister vittnar om artens stora betydelse som slåttergräs. På betesmarkerna äter emellertid varken kor eller hästar gärna av de kiselsträva bladen. På fuktiga marker gynnas tuvtåtel därför av bete på bekostnad av andra gräs. I strandbetesmarker bildar den ofta en tuvzon strax ovan högvattenlinjen. Tuvtåteln gynnas kortvarigt av upphörande bete och kan ibland uppträda massvis på igenväxande fuktiga betesmarker och även på igenlagd fuktig åkermark. Gamla åkerlappar i naturbetesmarker brukar i de flesta fall vara helt överväxta med tuvtåtel.