vårlök

Gammal bofast art.

134 Gagea lutea (L.) Ker.-Gawl.

This species has a wide, probably disjunct distribution in Eurasia. The knowledge of its distribution in Asia is uneven. It has been favoured by human activities, especially horticulture. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 92.

Vårlök är en kulturgynnad art som troligen är ursprunglig. Den är knuten till näringsrika områden och bildar vanligen mindre bestånd i bäck- och ådalarnas lövridåer samt i mullrika lövdungar och bryn, vilka ofta ingår i naturbetesmarker. Dessutom ser man den då och då kvarstående eller förvildad i parker, kyrkogårdsgräsmattor, alléer och på vägrenar.

Vildväxande i Sverige sedan 1600-talet, i Närke kanske inhemsk i bäckraviner och gråallundar. Förekomsten skiftar starkt från allm. i mullrika ädellövområden och ekhagar på Närkeslätten till sälls. i Skogsbygden.

Växtplatser är också bl.a. ödetomter, parker, kyrkogårdar etc. I Örebro slottsträdgård på 1870-talet var ”land och gångar fulla av” den (Sernander 1933). Massförekomster är vanliga, bl.a. där gräsmattklippning förekommer.

Allmän på Mälarslätten; spridd i nedre skogslåglandet. (27 lokaler); strölokaler i övre skogslåglandet. och Nedre Bergslagen. Frånvaron i de övre och västra delarna torde i de högst belägna trakterna orsakas av ogynnsamt (vår)klimat, i övrigt kanske främst av spridningsslump. På nuvarande nordligaste lokalerna riklig (10) och varaktig (29). Utbredningstyp: S3.

Sannolikt ganska förbisedd pä grund av sin tidighet.

Börjar blomma i slutet av april. Som ursprunglig ej känd längre norrut i svenska kustlandet. - 26 (4).

Arten uppgavs först av Danielsson (1986) från Hamrafjällets SV-sluttning, där den hade upptäckts 1983 av Stefan Mörtberg, Tänndalen. Arten hör till de västliga elementen i Härjedalens flora. De närmaste förekomsterna ligger i Sör-Tröndelag (Ouren 1964) och i Frostviken i norra Jämtland (Lange 1938). På Hamrafjället, liksom i Frostviken, växer vårlök i naturlig vegetation i den subalpina björkskogen. Gunnar Odencrants rapporterar också (brev 1987) om ett fynd av vårlök på Hamrafjällets S-sluttning, där den växte bland smånunneört Corydalis intermedia och nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum.

Vårlök växer helst på måttligt torr eller fuktig, kväverik jord, lika gärna i full sol som i skugga. I öster och i grönstensområden längre västerut växer arten ganska naturligt på mulljord i ädellövskog, men i större delen av Småland är arten starkt knuten till det äldre kulturlandskapet. Typiska växtplatser är de glesa, lundartade lövskogssluttningar med inslag av hassel som tidigare varit ängsmark och som nu ofta ingår i betesfållor. Vårlöken kan där uppträda massvis i fuktstråk och vid källor. Dessutom förekommer arten på annan, öppen eller trädbevuxen betesmark, vid gödselstäder, i häckar, gräsmattor och parker, på kyrkogårdar och gårdsplaner samt på väg- och åkerkanter. Den har ibland planterats in som prydnad men utvecklas lätt till ett ogräs.

Vårlöken har ökat under 1900-talet. Redan Hård (1924) framhöll ökningen och ansåg att den huvudsakligen berodde på att arten sprids som trädgårdsogräs. Senare har troligen också den ökade kvävetillgången i markerna gynnat arten.

Vårlök är en karaktärsväxt för Ölands lundar med dess rika vårflora. Av de aktuella fynden är knappt 40 % gjorda i skogsmiljöer som hässlen (ofta betade), ädellövskog, annan lövskog, dungar med lundalm, ekhagar och sällsynt i rena tallskogar. Andra vanliga miljöer är kulturpåverkade som klippta gräsmarker, vägrenar, åkerkanter, kyrkogårdar, betade torrängar och utkast nära bebyggelse. Vid ett tillfälle är vårlök funnen i karst, en miljö som ibland hyser andra lundväxter som blåsippa Hepatica nobilis och liljekonvalj Convallaria majalis.

Vårlök är mycket vanlig främst inom Mittlandet och västra kustskogen. På sydöstra Öland har fynd tillkommit varav några kan härstamma från odling. Fortfarande är det glest med observationer söder om en linje mellan Smedby–Sandby sn och förklaringen är att rikare lövskogar med kontinuitet i princip saknas där. Det finns emellertid ett par undantag såsom Albrunna lund, S. Möckleby sn, där vårlök sågs av Rikard Sterner 1918 och där den fortfarande finns kvar. I Asplunden, Hulterstad sn, noterade Rikard Sterner vårlök 1922 och även där finns den kvar. På Stora Alvaret finns inga miljöer som passar växten men den växer vid ett par alvarbyar. Norr om Borgholm är fynden glesare men vårlök hittas idag utan större svårigheter i samtliga av Ölands socknar.

Vårlök förekommer i två former där f. glauca har grågröna, matta blad som är överdragna med en vaxhinna samt f. lutea som har blanka, rent gröna blad. Ibland växer de båda formerna tillsammans och någon skillnad i preferens mellan växtmiljöer har vi inte märkt. Båda växer i lundar samt på öppna lokaler som klippta gräsmarker. Vid ett tillfälle är en halvfylld form av vårlök funnen, kvarstående vid ett ödetorp i Mittlandsskogen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Växer i ängen och lövskog, gärna i glest växttäcke eller bar jord. Kulturgynnad; finns även på kyrkogårdar (antecknad från mer än 40 kyrkor) och i trädgårdar, i gräsmattor, helst i skyddade partier, under buskar och träd. Frekvensen är troligen underskattad då arten tidigt vissnar ner, vilket även Johansson (1897) påpekade. Det är därför svårt att säga om frekvensen förändrades under 1900-talet. Mer sällsynt i öns skogs- och kalkområden; ej noterad från Fårö.

Vårlök växer på torr till fuktig, näringsrik, gärna skalblandad mulljord, både exponerat och i halvskugga. Man finner den ofta tillsammans med svalört och vitsippa i lundar och andra skogar med ek och triviala lövträd, gärna i bryn och gläntor. Dessutom förekommer vårlök ofta i trädbevuxen hagmark och naturbeten samt i gräsmattor i trädgårdar, parker och på kyrkogårdar.

Vårlöken förekommer i fuktig till frisk kväverik gräsmark av olika slag men också på öppen jord. Den växer nästan uteslutande nära äldre bebyggelse i häckar, trädgårdar och parker, i lundar, beteshagar och strandsnår. Till nya trädgårdar sprids den med plantor och jord.

Vårlöken är en gammal medlöpare som troligen delvis odlats som köksväxt och förvildats. Så här säger ”En liten och kårt Hand-Bok utaf Adelig Öfning” (Anon efter C. Rålamb 1777) i kapitlet om ”allahanda slags Sallater”: Ornithogalum, dess trinna Rötter, som wäxa i jorden, äro mycket wälsmakande i Sallat, derföre är denna örten nyttig at plantera i en köksgård, så att man dem i stället för Castanier kan bruka i pastejer. men sjelfva gräset är utmärkt godt i Grönkål. De svenska namnen åkerlök, åkernöt och jordnöt som användes under 1600-talet fram till Linder (1716), antyder också att arten betraktats som nyttoväxt. Detta stämmer också väl överens med samtliga äldre källors uppgifter om förekomst i kryddgårdar och på andra ”odlade ställen” (Luut 1769, Carlsson 1791, Naezén 1808, Hofberg 1852). Även Linné anger den från Sverige endast som växande ”i skuggiga köksträdgårdar som ogräs” (Linné 1755).

Somliga författare, bland dem Almquist (1929), menar att arten i Svealand skulle vara ursprunglig i lundar och strandsnår vid kusten och Mälaren men för detta finns knappast något stöd, åtminstone inte från Sörmland.

Vårlök förekommer i lundar med ädla lövträd och hassel, i strandlundar och i betesmarker, ofta bland hällar. Den växer även i många typer av kulturmiljöer såsom parker, gräsmattor, kyrkogårdar och trädgårdsland. Under blomningstiden ser man den ofta i massförekomster, men då sommaren kommer vissnar de ovanjordiska delarna snabbt bort helt och hållet, något som gör att den kan ha förbisetts vid inventeringar som gjorts sommartid.
Förändring + 20 %. – Vårlökens ökning betingas kanske av flera förekomster i kulturmiljöer, framför allt genom att arealen gräsmattor har blivit större.

Vårlök blommar i vitsippans tid, samtidigt med rysk blåstjärna och dvärgvårlök. Bladen vissnar tidigt och försvinner, och växten är omöjlig att se ovan mark under större delen av sommaren.

Vårlök är en mycket stark kulturföljeslagare, som mest ses på gräsmattor på tomter och i parker, kring äldre byggnader. På några ställen finns den i betesmark eller åkermark, men då på platser där det tidigare har legat bebyggelse, som lokalerna vid Mårdnäs i Segersta, vid Trösten i Bergsjö, troligen vid Smälsk i Hälsingtuna. Ingenstans växer vårlök i en miljö som ger anledning att tro att den är spontan. Uppgiften i Sörmlands flora att vårlök förr odlades för att ätas är intressant även i vårt landskap.