blankstarr

Gammal bofast art.

Blankstarr är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer i enstaka tuvor eller små bestånd vid eller nära havsstränder - på strandängar, som gärna får vara steniga, på klipp- och blockstränder samt i diken och övergivna stenbrott.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert på grund av talrika felbestämningar bland de äldre uppgifterna men arten förefaller snarare ha ökat än minskat sedan förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO och PLa.

C. cuprina

Den kustbundna blankstarren har på östkusten en märklig utbredningslucka, som omfattar Småland, Östergötland och en stor del av Södermanland. Från Småland finns två uppgifter utan belägg: Västervik Lofta (Stenhammar enligt Liljeblad 1816 under det synonyma namnet C. nemorosa), tillika svensk primäruppgift, och Torsås Söderåkra Bergkvara 1940-talet (Nyström ms). De baseras sannolikt på förväxling med den närstående arten rävstarr C. vulpina, som är känd från båda socknarna.

Blankstarr förekommer i Sverige längs kusterna, från Bohuslän och vidare runt Skåne och som nordligast i Uppland. Den är spridd på Gotland, mycket ovanlig i Småland (ett sentida fynd) och saknas i Östergötland.

Blankstarr växer på samma slags mark som den närstående rävstarr C. vulpina dvs. fuktig–våt, näringsrik och kalkhaltig lerjord, men är mer skuggtålig. På Öland finner man blankstarr i sumpskogar med klibbal, fuktiga lövskogar och skogskärr. Vanligast är den i kulturpåverkade miljöer som dammar, diken, fuktiga jordtippar, gamla stenbrott samt måttligt betade fuktängar, gärna nära havet. Den tål att marken är salthaltig och växer exempelvis i vassbältet utmed piren i Beijershamn, Vickleby sn.

Utbredningen sträcker sig från Böda sn i norr till Ås i söder med en tyngdpunkt på sydvästra Ölands strandängar samt fuktängar och diken i Mittlandet; lite glesare ligger fynden norr om Borgholm. Blankstarr förefaller ha ökat på Öland då Sterner (1938) angav att arten i huvudsak fanns på den mellersta delen av ön. Den var förr mer sällsynt än rävstarr, medan det i våra dagar är tvärtom. Möjligen var arten tidigare delvis förbisedd och/eller förväxlad med rävstarr. Blankstarr gynnas av ett måttligt bete men klarar också en viss igenväxning då den är högväxt och har ett tuvbildande växtsätt. I långa loppet missgynnas den när buskar och träd vandrar in. Att den ökat så påfallande i närtid kan eventuellt vara tecken på att den inkommit under senare tid till Öland.

Gammal eller inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga strandängar (gärna i diken), längre inåt land främst i diken och kanaler; även fuktmarker, bäckar och grustag. Fynden under Projekt Gotlands flora har klar tyngdpunkt på Sudret och längs västra kusten norrut till Tofta. Englund (1942, inventeringar 1928–36) fann blankstarr på 42 strandavsnitt, mest på öns sydvästra del från Vamlingbo till Västergarn, samt på fem lokaler på de sydöstra delarna från Grötlingbo till Lau. Dagens utbredningsbild motsvarar den hos Englund, men antalet rutor med kust (innehåller inte enbart stränder) är dubbelt så många, varför blankstarr troligen har ökat sedan 1930-talet. En möjlig orsak kan vara det minskade betet på strandängarna, vilket åtminstone under en tidsperiod kan gynna denna rätt grovvuxna art.

Blankstarr växer på friska till fuktiga, leriga och gärna stenbundna havsstrandängar, liksom mellan block och stenar på andra typer av havsstränder även ute på öarna. Ibland kan man se den storvuxna starren i kraftiga tuvor följa diken eller små vattendrag över strandängarna. Arten har ökat sedan förra inventeringen i likhet med flera andra storvuxna havsstrandsarter.

Blankstarren växer i kalkrika fuktängar, främst vid havet. Den är starkt betesgynnad och kan i motsats till rävstarren växa i tät grässvål. I Trosa-Vagnhärad ökade den efter nedlagt bete, men trängs nu på de flesta lokaler undan från sina växtplatser på grund av successiv igenväxning med vass och al. Blankstarren är sårbar och beroende av fortsatt bete.

Tillfälligt inkommen. 

Två fynd gjordes i Hudiksvall på 1880-talet.