oxtunga

Gammal bofast art.

Endast ett, tidigare opublicerat fynd är känt: Lillhärdal: Nordanhån i en åker (16E 2c). Lokalen ligger på 450 m. Belägg taget av N. Nilsson, troligen 1913, finns i S. (På etiketten står årtalet 193.)

1548 Anchusa officinalis L.

This species originates from the southeastern part of its present distribution area. The map is partly incomplete. The species may occur locally also W of the hatched area. It has been introduced into N. America and New Zealand.

Oxtunga är en gammal, kulturberoende växt. Den två- till fleråriga arten är konkurrenssvag och växer på torr, ljus öppen och glesbevuxen sandig/grusig mark - vägkanter, vägslänter, grustag, järnvägs- och hamnområden, avfallsplatser och grusplaner. Ett fynd har gjorts i sandhedsvegetation vid havet.

Läke- och färgväxt, främst i sandjordar, spridd–täml. allm. på Hjälmarslätten, f.ö. mestadels sälls. Ansågs 1920 ”förr allm.” i Askersund (G. Åslind enl. Broddeson ms).

Den växer på kalkberg, i sandjordsåkrar, på åkerholmar, i torrängar, trädgårdsland, hagar etc. Nämnd som järnvägsväxt redan av Hedera (1887). Kring Fårtallen i Götlunda 1973–2010-talet stod den ymn. i en fodervall och gräsmatta över ca 300 m². Vid Lännäs kyrkogård växte oxtunga 1931 som ”ogräs, men vårdades” (Sernander 1933).

Spridd på Mälarslätten. med anhopningar i åstrakter; högre upp sällsynt men bofast i Skogslåglandet på några ås- och kalklokaler samt undantagsvis i Nedre Bergslagen i klimatgynnat läge på låg nivå (åtminstone lokal 7). Sydligt kontinental art; uttunningen N Mälarslätten temperaturklimatiskt betingad. I hela området påtagligt gynnad av sandigt underlag. Utbredningstyp: S3.

Senast sedd på 1940-talet. - 8 (7).

Myrin 1832.

Status: gammal och bofast. Dock fordom odlad som medicinalväxt och måhända ursprungligen medvetet införd under 1300-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.
Kommentar: former med vita eller rödlila blommor är sällsynta men har påträffats på åtskilliga lokaler medan däremot en gulblommig form veterligen bara samlats en gång.

Oxtunga växer i varma lägen på sandig, mer eller mindre öppen mark. Betade torrängar där kreaturen sparkat upp sandblottor är vanliga växtplatser. Ruderatmiljöer är också frekvent uppgivna såsom sandtag, jordhögar, stentippar och annan skräpmark. Även sandiga åkrar och vägkanter hyser ofta oxtunga. Ibland hittas den i gräsmattor och på sandstränder.

Utbredningen visar att oxtunga undviker Stora Alvaret. Inom stora delar av Mittlandet saknas också lämpliga växtmiljöer. Men än idag är oxtunga en vanlig växt på Öland även om det finns vissa luckor i utbredningsmönstret.

Ibland kan oxtunga ha blommor som går mer åt himmelsblått och inte den vanliga mörkt blålila färgen. Är man då tveksam om det i stället är fårtunga A. arvensis kan man försiktigt dra ut en blomma och studera kronpipen. Oxtunga har en rak kronpip medan den hos fårtunga är tydligt krokig (foto se ovan under fårtunga). Sällsynt kan oxtunga ha vita eller rosa blommor, det är noterat vid enstaka tillfällen under inventeringen.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, främst sandig miljö: torrängar, övrig sandmark och vägkanter; även åkrar, gårdsmiljöer, ruderatmark, soptippar och jordhögar. I hårt betade och trampade, sandiga hagar kan oxtunga ibland förekomma i synnerligen rika bestånd.

Ibland förekommer enstaka exemplar med vita blommor; rosafärgade är ovanligare (Fries 1932, Larsson 1994).

Utbredningen har vissa luckor på mellersta och norra Gotland. Johansson (1897) angav oxtunga som ”Mycket allm.”. Arten har således minskat sedan 1800-talets slut. Orsaken kan vara ett minskat bete på Gotlands sandmarker med påföljande igenväxning av artens växtmiljöer.

Oxtunga är en gammal kulturföljeslagare som växer på naken, torr grusig eller sandig mark med skalinslag på sandhedar och torrbackar nära havet, men oftare på vägkanter, grusplaner, parkeringsplatser och andra restmarker i kustsamhällen. Man finner den också på industritomter, jordhögar, utfyllnader och andra skräpmarker.

Oxtunga kommer upp rikligt från frön nära moderplantan. Fröna är också byggda för långspridning med djur. Arten börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter till höstfärgernas tid, då blommornas blåa färg ändrar sig något mot violett. Majoriteten av de tio gamla uppgifterna om oxtunga är från barlast. Den ena av våra två sentida observationer är från en av dessa gamla barlastlokaler (Arnöviken). I en gammal uppgift från Ljusdal uppges den som tillfällig, och så tycks den ha uppträtt både i gammal och ny tid, med undantag för lokalen vid Arnöviken.