Taxasida

tulkört

Vincetoxicum hirundinaria

Medik.

tulkört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

tulkört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • tulkört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Vincetoxicum hirundinaria
Vetenskapligt namn, fullständig form
Vincetoxicum hirundinaria Medik.
Svenskt namn
tulkört
norwegianBokmal
svalerot
norwegianNynorsk
svalerot
Finskt namn
kalliokäärmeenpistonyrtti
finlandSwedish
tulkört
Danskt namn
Svalerod
Foton
Ingemar Gustafsson
2006-07-03
Patrik Engström
Ekerö kommun 2014-06-29
Patrik Engström
Neptuni åkrar 2012-07-06
Patrik Engström
Neptuni åkrar 2012-07-06
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1512 Vincetoxicum hirundinaria Medicus

Syn.: Cynanchum vincetoxicum (L.) Pers.

This polymorphic species occurs mainly in Europe and W. Asia. Fl. Eur. 3/1972, p. 72f. reports nine subspecies, each one with a rather distinct distribution area. It has been introduced into eastern N. America. The closely related V. sibiricum (L.) Duch. Is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 358.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Uppgifter om tulkört är knapphändiga och eftersom växten aldrig har återfunnits på lokalen i Snöstorp är det omöjligt att avgöra om den varit tillfällig eller bofast i landskapet. Peterson (1948 a) uppger att ett ex påträffats i Nösslinge men antyder att det kan vara fråga om en trädgårdsflykting.

Tulkört, som i Sverige har en sydöstlig utbredning, växer närmast i NV Skåne och på Hisingen i södra Bohuslän.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Växten skall ha förekommit i området men inget belägg är med säkerhet från ett vildväxande Närkebestånd.

I Södermanland har den hittats nära Närkegränsen vid södra Hjälmarstranden (Sterner 1922), vilket torde vara kända lokal vid Väsbyön ”den västligaste ursprungliga lokalen på den här breddgraden” (Jansson 1952b). Ett par lokaler vid Läppe och Uggleboda (1934, Morander 1986 s. 93) tycks ha varit okända för Sörmlandsflorans författare Rydberg & Wanntorp (2001).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän-spridd i Mälarområdet:s Ö. del; V härom på Galtens öar och uddar samt i Säterbo. I sistnämnda s:n bofast och riklig, varför spridning i denna utkant möjligen är ofullbordad. Utbredningen ansluter väl till artens i Sverige utpräglat sydligt kontinentala utbredning. Utbredningstyp: S12.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit sällsynt och uppgiven från ungefär lika många (21) rutor vid förra inventeringen. Under 1800-talet dock med ytterligare något tiotal lokaler i främst nordöstra delen av landskapet. Flera av de nu aktuella lokalerna är dock nyfynd under inventeringsperioden.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Den i Norden utpräglat sydöstliga tulkörten växer på närings- och basrik, i regel torr mark. Man påträffar den oftast i bergbranter och på berghyllor, i blockterräng, kring hällar eller i bryn och snårkanter. Den växer gärna på platser som berikas av lövfall, i inlandet ej sällan i varma sydbranter mot sjöar. Följeväxter i sådana miljöer kan vara skogsklöver Trifolium medium, småborre Agrimonia eupatoria, getrams Polygonatum odoratum, blodnäva Geranium sanguineum och kungsmynta Origanum vulgare. Den kan även förekomma i torrängar på moränbackar och grusåsar, i beteshagar och gles ädellövskog (oftast ek) samt i strandsnår vid havet.
En till synes starkt avvikande ståndort är vid större åar – på stranden, på revlar eller på småholmar ute i strömfåran. Där kan tulkörten finnas i stor mängd tillsammans med t.ex. safsa Osmunda regalis, idegran Taxus baccata och vit snårvinda Calystegia sepium ssp. sepium. Några lokaler anges nedan.
Arten kan även någon gång förekomma på starkt kulturpräglad mark, t.ex. i grustag, på banvallar och på igenlagda åkrar (t.ex. de två sydvästligaste, isolerade lokalerna) men är i Småland inte påtagligt kulturgynnad.
Funnen i 208 rutor; tidigare uppgifter från 135 rutor. Vanlig i ett söderut allt smalare band utmed kusten till Kalmar Ryssby; ganska sällsynt i nedre Emådalen och sällsynt i sydligaste Kalmar län. Mycket sällsynt i övriga delar av östra Småland, saknas i nutid i den västra hälften. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Tulkört förekommer i en stor del av Mellan- och Sydeuropa förutom de västligaste delarna. I Sverige har den en klart sydöstlig–östlig tyngdpunkt i utbredningen och går norrut till Uppland. Tulkört växer på öppen, torr, stenig och helst kalkrik mark. På alvaret ses den i karster, gräsfyllda sprickor i kalkstenen, grusalvar men också i enbuskrika torrängar. Den är vanlig på klapperstenstränder och skiffervallar nära havet. Tulkört växer också i ruderatmiljöer som på skrothögar av kalksten, i gamla stenbrott och grustag.

Tulkört är vanlig på Stora Alvaret och småalvaren norrut t.ex. Karum alvar, Högsrum sn. Skiffergrusvallarna på sydvästra kusten erbjuder många lämpliga växtmiljöer liksom de gamla kalkstensbrotten nära Degerhamn, S. Möckleby sn. På moränöarna i Kalmarsund, Algutsrum sn, är den också noterad. Längs västra stenkustens skrotstenshögar och kalkstensplatåer finns rika förekomster, speciellt i Föra och Alböke sn. I östra sjömarken och inom Mittlandet är det glesare med fynd. Där växer tulkört i stenrösen, längs vägkanter och på torrängar. På nordvästra kustens strandvallar är den ett vanligt och iögonenfallande inslag och Linné skulle nog ha känt igen sig (se primäruppgifter ovan). Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att tulkört är ungefär oförändrad i sin utbredning.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. 
Öppen, torr miljö på kalk: kalkhällmark, alvar, kalkberg, torräng, torr fårbetesmark och öppen hällmarkstallskog; även väg- och åkerkanter samt strandklapper. Tulkört är allmän på öns kalkområden, men sällsyntare på öns slättområden, där ytlig kalkberggrund saknas. Den rätt höga andelen provrutor återspeglar de ganska utbredda bestånd som är vanliga på öns kalkmarker. Dagens förekomst och utbredning stämmer bra med uppgifter från slutet av 1800-talet (Johansson 1897).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Tulkört är sedan gammalt känd från några växtplatser kring Nordre älv, där arten växer i betad hällmark. Dessutom finns några fynd, spridda från planterade exemplar.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordasien. I Sverige mest i den sydöstra delen upp till Uppland. I Sörmland allmän i de östra och sydöstra delarna men saknas i ytterskärgården, västerut raskt sällsyntare – (42%). Tulkörten är en flerårig ört som trivs på mycket varm och torr mark, helst i bergig, blockig eller stenig terräng. Den är tydligt kalkgynnad och på kalkhällmarker är den ofta en av de dominerande växterna. I bergspartier med stråk av lättvittrade basiska bergarter och i varma lägen bildar tulkörten tillsammans med blodnäva och getrams en färgrik artkonstellation. I de västra delarna av landskapet är tulkörten en sällsynt växt som bara förekommer på de allra mest värmegynnade lokalerna. Enligt Almquist (1929) är den i Upplands inland en värmetids- och kustrelikt som hållit sig kvar på sina lokaler i årtusenden. Något kan det nog ligga i detta, även om tulkörten även har en god spridningsförmåga. Arten är giftig och klart är att arten gynnades i forna tiders hårdbetade landskap och numera minskar genom landskapets igenbuskning. Förekomsten på Tåkenön i Hjälmaren är den västligaste i Svealand.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tulkörtens svenska utbredning är sydöstlig med nordgräns i Uppland (Gräsö), men den har tidigare funnits på en lokal i Gästrikland. Den växer även i sydligaste Finland, bl.a. på Åland. I Uppland som helhet är den mindre allmän, men utbredningen är mycket ojämn med koncentrationer kring Mälaren, i södra skärgården och kring Singöfjärden. 242 kartblad, 483 kvadranter.
Tulkört växer öppet och solexponerat, oftast på örtrika hällar och klippbranter, men även på torrbackar och åkerholmar, vid stenrösen och bryn intill lundar och lövsnår.
Förändring + 1 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tulkörten har troligen kommit in i sen tid och möjligen bara tillfälligt. Det första fyndet gjordes 1957 på ön Römaren i Gävlebukten. Arten har eftersökts men inte återfunnits.
Ej återfunnen (som bofast).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tulkört är en sydlig torrmarksväxt med naturlig nordgräns i Uppland. Här i Medelpad är den inplanterad i ett sydberg, där kvarstående ännu efter 100 år och spridd, både på öppna hällar och i glesvuxen skog.