vildmorot
Daucus carota subsp. carota
Mer information om arten

Vildmorot trivs på torr, glesbevuxen, kulturskapad mark - vägkanter, järnvägsområden, åkerrenar, gamla lertäkter, avfallstippar och utfyllnadsjord. Den är konkurrenssvag och flera uppgifter avser tillfälliga förekomster på jordhögar och utfyllnadsmark. Växten är i stor utsträckning spridd längs järnvägar och större vägar.

Vildmorot är oavsiktligt införd av människan, kanske redan under förhistorisk tid (Hylander 1971). Från vallodlingens början och fram till omkring 1940, då bättre frörensningsmetoder infördes, fanns den som förorening i vallfrö, delvis av utländskt ursprung (Witte 1909, v. Hofsten 1945). Det finns dock inga äldre uppgifter som tyder på att vildmorot skulle ha spelat någon roll som åkerogräs i Halland.

Första fynd

Först uppgiven av Wahlenberg 1824 utan lokaluppgift men med angivande av det provinsiella namnet barkenrötter.

Utbredning

82 rutor (37 %). Vanlig på kustslätten, ganska sällsynt i övergångsbygden och sällsynt i skogsbygden. Artens frekvens ökar mot söder. – Ahlfvengren (1924): allmän i slättbygden, sällsynt i den egentliga skogsbygden.

karta