Häckvicker är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig eller ganska naturlig vegetation växer den på mullrik mark i blandlövskogar, lövlundar och skogsbryn, särskilt i anslutning till bergbranter med inslag av basiska bergarter. Exempel på kulturstandorter är ladugårdsbackar samt väg- och åkerrenar.
Arten såldes i Sverige som foderväxt omkring sekelskiftet under namnet tranvicker, dels som enskild groda och dels ingående i vallfröblandningar (Lyhagen 1991). Vi vet emellertid inte om den odlades i Halland.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Utbredning
89 rutor (40 %). Ganska vanlig på kustslätten och i den norra hälften av övergångsbygden, med ökande frekvens mot norr. I övrigt sällsynt och med stora luckor. – Ahlfvengren (1924): här och där.