Lentåtel är sannolikt ursprunglig. Den är emellertid mycket kulturgynnad och bildar med hjälp av underjordiska utlöpare täta och ibland mycket vidsträckta bestånd på liknande ståndorter som föregående art, dock näringsrika våtmarker undantagna. Särskilt i skogsbygden kan arten ibland bli mycket dominerande i igenväxande ängsmarker, på fuktiga, obrukade åkrar och på vägrenar.

Arten har ökat kraftigt under 1900-talet och spridningen pågar alltjämt.