Norsk fingerört är en kulturberoende art som främst inkommit under 1800-talet från andra delar av Europa. Den ljusälskande och konkurrenssvaga växten trivs på torr, störd och mer eller mindre vegetationsfri mark - industritomter, hamnar, järnvägsområden, vägkanter och grusiga P-platser, anläggsplatser för timmer, grustag, jordvallar, grönsaksland och avfallstippar. Den vanligen ettåriga växten är bofast i landskapet men ganska obeständig på enskilda lokaler.

Sannolikt hade Osbeck infört arten till prästgårdsträdgården i Hasslöv, där den sedan förmodligen självsådde sig (se äldsta belägg). Fries (1818) uppger i varje fall att Osbecks ”planta” var odlad. Huvudsakligen bör växten ha nått landskapet med frövaror och mot slutet av 1800-talet uppträdde den som åker- och vallogräs (Neuman 1884; Lyttkens 1885). Genom förändrade brukningsmetoder har den sedan fördrivits från jordbruksmarken och är nu bunden till andra typer av starkt kulturpräglade ståndorter.

Norsk fingerört har ökat under 1900-talet. Den sprids huvudsakligen med väg- och järnvägstrafik.