Vanlig styvmorsviol Viola tricolor subsp. tricolor
Se även klittviol V. tricolor subsp. curtisii.
Styvmorsviol är ursprunglig. I naturlig vegetation växer den på sanddyner, obetade strandhedar och i klippterrang vid havet. Den vanligen ettåriga växten är mycket kulturgynnad och kan ibland med intensivt blommande mattor täcka betade hällmarker och sandiga, nyligen övergivna åkrar samt glesvuxna, sandiga naturbetesmarker. Andra vanliga ståndorter är betesvallar på lätta jordar, sandiga väg- och banvallsslänter, jordhögar, grustag och ruderatmarker. Styvmorsviol växer också rikligt på landskapets fåtaliga jord- och torvtak.
Första fynd
Först publicerad av Linne 1755 (indirekt genom att han anger det halländska namnet blålocker för arten). I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Äldsta belägg från Getinge Fröllinge 1700-talet (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Ett vanligt provinsnamn är skadeblomma eller skadeurt [skada (med mycket öppna a-ljud) = skata, troligen syftande på de vita och blå kronbladen som påminner om skatans färgteckning]. Blålocker (Linne 1755) är ett gammalt lokalnamn som inte längre användes.
Utbredning
222 rutor (100 %). Mycket vanlig. – Av Ahlfvengren (1924) betecknad som allmän.