ängsull
Eriophorum angustifolium
Mer information om arten

Ängsull är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar bestånd av växlande storlek på dytäckta mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag samt i många olika kärrtyper, ofta av drågkaraktar, i anslutning till gölar, bäckar och mosselaggar. Arten växer också i hällkar och vattensamlingar i övergivna täkter. Dessutom är den en av de första kolonisatörerna i vitmosstäckta torvgravar och diken.

På Uttramossen, ca 3 mil öster om Halmstad, växer ängsull även i höljor ute på högmosseplanet (KG 1991). Detta har ett visst intresse eftersom arten tillhör de kärrväxter som gör halt på kärrsidan av kärrväxtgränsen. I havsnära områden stämmer dock inte alltid detta, eftersom nederbörden här är rikare på närsalter än längre in i landet. De senaste årtiondenas kvävenedfall är säkert inte heller oväsentligt för ängsullens förmåga att klara sig i mossevegetation.

Första fynd

Först publicerad av Osbeck 1788 (’Bägge [ängsull och tuvull] i torfgrafvar, uti Hasslöfs pastorat. Bägge äro Fårens begärliga föda om våren’). I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).

Bygdenamn och bruk

Exempel på lokala namn är fatimansfjär [fattigmansfjäder; ”ullen” kunde användas till stoppning i kuddar], måsaull [mosseull], vidahua [vitluva], pyttegräs [pytta = hona], Arons skägg [?] samt tobödel [ullboll]. Enligt Wangö (1962) skulle tobödel i Knäredstrakten endast ha använts om tuvull E. vaginatum.

Utbredning

220 rutor (99 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.