Vildlin är ursprunglig men slåtter- och betesgynnad. Den ett- till tvååriga, kalkgynnade arten växer på frisk till fuktig, kalk- eller grundvattenpåverkad mark med lågvuxet och ibland också glest fältskikt. I regel är det fråga om källkärr med tuvor och rännilar, beteshävdade fuktängar som påverkas av framsipprande grundvatten samt havsstrandängar, ofta med skalgruspåverkan.
Vildlin är en ljuskrävande och konkurrenssvag art, som hotas av den omfattande igenväxningen.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift.
Utbredning
48 rutor (22 %). Ganska vanlig i norra Halland ner till Varbergstrakten, ganska sällsynt i Laholm och Halmstad, mycket sällsynt i Falkenberg och utan förekomster i Hylte. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän längs kusten, sällsyntare inåt landet.
