Med tanke på att varken Fischerström, Montin, Osbeck eller Fries har några uppgifter om den iögonenfallande arten är det troligt att den invandrat till landskapet först ett stycke in på 1800-talet. I likhet med andra dunörter sprids rosendunört mycket effektivt med vinden och invandringen har sannolikt skett spontant.

Rosendunört är mycket kulturgynnad. Den bildar vanligen kraftiga bestånd på fuktig, näringsrik och helst lerig mark. De vanligaste ståndorterna är lertäkter och märgelhålor samt källfloden, diken, småbäckar och kärrpölar i betesmarker. Under de senaste åren har den blivit allt vanligare i vägdiken. Då och då ser man den också i bäckutlopp vid havsstränder, på gödselstäder och avfallstippar. Rosendunörten verkar vara konkurrenskraftig och klarar sig bra i högörtvegetation.

Framförallt under de senaste årtiondena har den ökat snabbt i utbredning och frekvens. Arten är kvävegynnad och förmodligen är detta en viktig förklaring till expansionen. Kvävetillgången på många rosendunörtslokaler har ökat genom utlakning från kraftigt gödslade åkrar och genom atmosfäriskt nedfall.