Småfingerört är möjligen ursprunglig. Den är ganska kustbunden och växer på torr, öppen mark med lågvuxna gräs och örter, t ex steniga strandängar, klippterräng och backsluttningar.
Första fynd
Först uppgiven av Lindeberg 1878 under namnet P. minor Gil. som sällsynt i [egendomligt nog] södra Halland. Äldsta belägg från Varberg utan årtal (C. J. Lindeberg i GB). Se också kommentar under vårfingerört Potentilla crantzii.
Utbredning
7 rutor (3 %). Ganska sällsynt i Varberg, en lokal i Kungsbacka. – Enligt Ahlfvengren (1924) sällsynt.
Lokaler
Varberg Lindberg Trillsberg, södra sidan (5B 8h 11 14) i skrevor 1989 (IL); G:a Varberg (5B 8g 25 40) på toppen av berget 1980-talet (IL). Träslöv G:a Köpstad, Segersnäs (5B 5h 46 13) strandäng, rikligt 1991 (IL); Svarthall (5B 6h 05 05) torr strandäng 1980-talet (IL). Varberg västra delen av St. Apelvik (5B 6g 42 42) strandängsfragment 1988 (IL), känd sedan 1925 (se nedan); L. Apelviken, framför infarten till Kusthotellet (5B 6g 49 42) ängsmark 1980-talet (IL); Hammerkullen (5B 7h 40 24) torr ängsmark 1980 (IL). Ås Årnäsreservatet, nordvästra delen (5B 9f 19 42) strandäng 1990 (IL). Kungsbacka Ölmevalla Näsbokrok naturreservat (6B 2f 29 02, 30 07) stenig strandäng 1982, 1988 (JK). Känd sedan 1971 (se nedan).
Äldre uppgifter. Varberg Grimeton Tjärby 1924 och Träslöv Apelvik (båda S. Svenson enligt Ahlfvengren 1924); Näs (Svenson 1928). Varberg se äldsta belägg, 1899 (J. A. Leffler i S); på torra backar mellan staden och Fästningen 1881 (J. A. Gabrielsson i GB) samt 1913 (Ahlfvengren i S); Apelviken 1925 (S. Svenson i UME), 1929 (W. Palmaer i S). Ännu 1988 (se ovan). Kungsbacka Ölmevalla Örmanäshalvön tämligen allmän (Elfström 1971). Ännu 1988 (se ovan).
[Halmstad Halmstad 1866 (F. Elmqvist i S). Enda uppgiften någonsin från Halmstad och med tanke på Elmqvists många felaktiga lokaluppgifter bör även denna ifrågasättas.]