Blåklint är ett gammalt, ettårigt åkerogräs i höstsådda grödor på framför allt lätta jordar. Numera ser man den främst i åkerkanter samt i anslutning till vägar, järnvägar och på nyplanerade områden med påförd jord. Den odlas också som prydnadsväxt och tillfälligt förvildade kulturformer är ganska vanliga på avfallstippar, utkastplatser och ibland även i trädgårdsnära åkerkanter.

Blåklint är känslig för kemiska ogräsmedel och har minskat kraftigt under senare hälften av 1900-talet. Fortfarande finns emellertid en livsduglig fröreserv i många jordar och då och då blommar blåklinten som i forna dagar, så t ex i ett rapsfält i Gullbranna söder om Halmstad 1988 och på en övergiven åker i Varberg 1990. Fröreserven är dock inte evig och vill vi ha kvar blåklinten i den halländska floran måste den få hjälp genom att vi skapar besprutningsfria områden.