Vattenpest är en undervattensväxt som åtminstone tidvis kan uppträda mycket rikligt på grunt vatten i näringsrika och ofta även förorenade dammar och vattendrag. Vattenpest härstammar från Nordamerika och upptäcktes i Europa 1836, i en damm på Irland. I början av 1870-talet rapporterades den från Uppland och Västergötland och 20 år senare fanns den alltså i dammar vid Skedala säteri strax öster om Halmstad. Där finns den ännu, efter mer än 100 år. Hur den tog sig dit är okänt, kanske blev den inplanterad, kanske kom den med fåglars hjälp. Spontan spridning kan enbart ske med hjälp av lossbrutna skottdelar eftersom bara honindivid är kända från vårt land.

Antalet äldre uppgifter är få och det är svårt att få en klar bild av vattenpestens invandring och spridning i landskapet. 1910 samlades den av Ahlfvengren i en damm vid Derome järnvägsstation i Ås, 1918 hade den nått Falkenberg och 1924 fanns den enligt S. Svenson i Ätran från Gällared till Falkenberg (Ahlfvengren 1924). Några år senare rapporterades arten från Viskan (Svenson 1928) och 1933 samlade B. Peterson den i en damm söder om Påskbergsvallen i Varberg. Idag finns vattenpesten även i Nissan och Lagan samt i flera mindre vattendrag och småvatten, men vi saknar uppgifter om när etableringen kan ha ägt rum. Första fyndet i Kungsbacka gjordes i Tölö Maderna vid 6B 7f 05 01 i grävda viltdammar, troligen fågelspridd, 1990 (JK herbarium). Året efter hittades arten även i Lindome i Sandsjön och Sågsjön.