Enen är en ursprunglig och ljuskrävande pionjärart på magra marker. Den växer beståndsbildande på bergsplatåer och hällmarker samt i brukade och igenväxande naturbetesmarker, där den under ett övergångsskede kan bli mycket dominerande. Detta är t ex påtagligt på många bergkullar i mellersta och norra Halland, vilka under de senaste decennierna övergivits som betesmarker och nu är täckta av ogenomträngliga enesnår. Att bergkullarna tidigare var mycket kalare berodde också på den omfattande vedeldningen. Till oljeeldningens många indirekta, ekologiska effekter hör även igenväxning. Om uppväxande lövträd bildar ett slutet krontak dör enarna så småningom av ljusbrist. Enstaka buskar ingår ofta i glesa bland- och lövskogar eller ”står vakt” längs renar och byvägar. I första generationens skogar och granåkrar på gammal fäladsmark kan man fortfarande se skelett av ihjälskuggade enar, vilka vittnar om den tidigare markanvändningen. I det gamla hedlandskapet missgynnades dock enen av de upprepade ljungbränningarna, men utvecklades mycket snabbt när ljunghedsbruket, och därmed bränderna, upphörde (Sjöbeck 1933).