Kanadensiskt gullris växer i täta och ibland även vidsträckta bestånd på torra till friska, vildvuxna gräsmarker i och kring tätorter men också i anslutning till vägar järnvägar, utfyllnadsområden och avfallstippar.
Arten, som är hemmahörande i Nordamerika, har odlats i Sverige sedan 1790-talet (Malmgren 1982). Först under 1920-talet blev denna och närstående arter och hybrider allmänna i odling (Hylander 1971). Därmed började de också förvildas i snabb takt.
Första fynd
Först uppgiven av Ahlfvengren 1924 från Halmstad på barlast 1905. Äldsta insamling från Laholm Kungsgården 1891 (P. Söderberg i LD).
Utbredning
158 rutor (71 %). Mycket vanlig på kustslätten, vanlig i övergångsbygden och ganska vanlig i skogsbygden. Arten kan i en del fall ha förväxlats med höstgullris S. gigantea. – Av Ahlfvengren (1924) uppgiven från en enda lokal, där ej förvildad utan inkommen med barlast.
