Pestskråp växer i mycket täta och ibland även vidsträckta bestånd på frisk till fuktig, näringsrik och gärna lerig mark i anslutning till herrgårdar och prästgårdar samt i bydungar, vid vägar, åar och diken. Ibland finner man tillfälliga förekomster i grustagens högar av fyllnadsjord och i anslutning till avfallstippar. Den sprids vegetativt genom avslitna bitar av de rikt förgrenade jordstammarna. Artens könsfördelning är komplicerad och i Norden är honligt fungerande individ mycket sällsynta (Kers 1991).
När den gamla medicinalväxten pestilensrot eller pestskråp infördes till Sverige är inte helt klarlagt, men mycket talar för att den började odlas först under 1600-talet (Hylander 1971). De äldsta halländska uppgifterna är från 1700-talet men av Montins beskrivning ovan förefaller det troligt att växten funnits på de beskrivna platserna under avsevärd tid, kanske anda sedan 1600-talet.
Pestskråp sprids fortfarande i landskapet, troligen främst med jordtransporter.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 under namnet Tussilago Petasites (’Til myckenhet uti Skåttorps trägård. På en brandt ler-backe vid Vinbergs Prästegård så mångfaldig, at den ej kan utrotas’). [En korrekt prognos, växten lever och frodas här än i dag.] Äldsta belägg från Vinberg kyrkan 1700-talet (L. Montin i S).
Utbredning
58 rutor (26 %). Ganska vanlig på kustslätten, ganska sällsynt i övergångsbygden och sällsynt i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): flerstädes.
Lokaler
Lokaler i Kungsbacka. Släp Särö (6B 6d 21 30, 22 29) 1988 (UU); Hagryd, Dala (6B 7e 05 13) längs bäck 1990 (JOJ).
