Taxasida

vildmorot

Daucus carota subsp. carota

vildmorot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

vildmorot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vildmorot
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Daucus carota subsp. carota
Vetenskapligt namn, fullständig form
Daucus carota subsp. carota
Svenskt namn
vildmorot
norwegianBokmal
villgulrot
norwegianNynorsk
villgulrot
Finskt namn
rikkaporkkana
finlandSwedish
vildmorot
Danskt namn
Vild gulerod
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-21
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Cloé Lucas
2023-09-27
Cloé Lucas
2023-09-27
Jan Ström
Betesmark/hällmark, Vissvass, Tyresö socken 2022-08-15
Jan Ström
Betesmark/hällmark, Vissvass, Tyresö socken 2022-08-15
Patrik Engström
Neptuni åkrar 2012-07-06
Patrik Engström
Ekerö kommun 2010-06-19
Patrik Engström
Ekerö kommun 2010-07-03
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-07-05
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vildmorot trivs på torr, glesbevuxen, kulturskapad mark - vägkanter, järnvägsområden, åkerrenar, gamla lertäkter, avfallstippar och utfyllnadsjord. Den är konkurrenssvag och flera uppgifter avser tillfälliga förekomster på jordhögar och utfyllnadsmark. Växten är i stor utsträckning spridd längs järnvägar och större vägar.

Vildmorot är oavsiktligt införd av människan, kanske redan under förhistorisk tid (Hylander 1971). Från vallodlingens början och fram till omkring 1940, då bättre frörensningsmetoder infördes, fanns den som förorening i vallfrö, delvis av utländskt ursprung (Witte 1909, v. Hofsten 1945). Det finns dock inga äldre uppgifter som tyder på att vildmorot skulle ha spelat någon roll som åkerogräs i Halland.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnad läkeväxt vars nutida växtplatser är åker- och vägkanter, grustag, bangårdar, tippar, igenväxande ängsrester etc. Särskilt rika bestånd sågs längs 200 m av vägkanten vid Långsberg i Askersund 1992 (Nilsson) och på tippen vid Hässleberg i Hallsberg, ca 50 ex. 1987–1988 (Nilsson ms). I Glanshammar och Rinkaby växte den i rågåkrar 1955 och 1957 (G. Björklund enl. Nilsson ms).

Vildmorot var ett svårt ogräs (Lyttkens 1885). Det sågs täml. sälls. på Mellansvenska myrodlingsvallar (Tolf 1903).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Sannolikt gammal bofast art, men förmodligen även inkommen med vallfrö.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Sedan 1800-talet fram till 1930-talet spridda (ofta tillfällig) fynd i hela landskapet. Nu sällsynt på Mälarslätten och t.o.m. 1960-talet på en kalklokaler i Västra Bergslagen Syns ha förutsättning bli bofast endast i Södra Västmanland. Skälet med säkerhet, att arten är temperaturklimatiskt fordrande. Trolig utbredningstyp: S10.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast. Hittas i avlagringar från yngre stenålder men troligen aldrig aktivt odlad (HHje 1979).
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
I inre Småland noterades arten först i Tranås Säby Glashemmet 1847 (Hällströmer ms 1847) och i Eksjö Hult Stolplyckan på Bruzaholms ägor 1847 (Brogren ms 1848). Scheutz kände inte till dessa uppgifter och arten finns alltså bara med som odlad i hans flora över inre Småland (Scheutz 1863). De första publicerade fynden därifrån är från Jönköping Visingsö (Zetterstedt 1878a).
Samtliga de nämnda uppgifterna har givits under namnet Daucus Carota men gäller troligen den vilda rasen; denna kan i varje fall inte vara tidigare än vad ovanstående uppgifter visar.
Vildmorot växer på öppen, torr, grusig eller sandig mark. Den är värmekrävande och något kalkgynnad. Växten ses oftast på vägrenar, banvallar och grusplaner, i grustag samt på (torr) betesmark, mera sällan i gårdsmiljö eller på åkrar eller åkerrenar och endast undantagsvis på soptippar.
Primäruppgifterna indikerar att vildmorot började spridas i större skala i Småland först i mitten av 1800-talet och då kanske främst med vallfrö, eftersom tidiga uppgifter talar om förekomster på åker (Vimmerby Vimmerby Åbro, Lund ms 1854; Jönköping Visingsö ´mångenstädes på åkrar´ med sju specificerade lokaler, Zetterstedt 1878a). På 1910- och 20-talen är förekomster i vall ofta omvittnade, exempelvis från Växjö Dädesjö (´förekommer emellanåt i vallarne´, Gustafsson ms 1921), Markaryd Traryd (´i Kulturmarker maaske forvildet efter tidligere Dyrkning´, Andersen ms 1936), Tingsryd Väckelsång (´tämligen allmänt i åkrar och på åkerrenar´ på 1920-talet, Svensson 1994) och Värnamo Värnamo (´någon gång tillf. i vallar´, Hård 1920). I inre Småland blev dessa förekomster sällan eller aldrig permanenta; exempelvis förde Hjelmqvist (1958) upp morot bland arter som försvunnit i Värnamo Nydala. – I vår tid verkar vildmorot spridas särskilt utmed vägar och järnvägar, något som var känt redan från 1920-talet (Nässjö Nässjö Gamlarp på banvall, Haglund ms 1920) och 1880-talet (Jönköping ´utefter jernvägsbanken´, Zetterstedt 1881).
Funnen i 239 rutor; tidigare uppgifter från 122 rutor. Vanlig i Vätterbygden, Tranåsbygden och norra yttre Kalmar län, ganska sällsynt i övrigt i norr och öster, sällsynt och mer eller mindre tillfällig i inre södra och sydvästra Småland. – Inkommen i sen tid; bofast.
Att vildmorot blivit vanlig endast i ovan angivna trakter kan bero på att marken där är mera basrik.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vildmorot bedöms som arkeofyt i södra delarna av Sverige dvs. kulturspridd men inkommen före år 1700. I övriga delar av vårt land har vildmorot etablerat sig senare, under 1800-talet, då den infördes med vallfrö. Linné nämner inte vildmorot från Öland under sin resa 1741 men däremot från Gotland. Möjligen förekom vildmorot på Öland först under 1800-talet.

Vildmorot är vanlig längs Ölands större vägar där den växer på torr, grusig och ofta kalkpåverkad mark. Växten kan förekomma i stor mängd i kanten av grusiga åkrar och på trädor. Betade torrängar med glesare växttäcke liksom klapperstenstränderna längs Ölands västra kust erbjuder många lämpliga miljöer. Påfallande ofta växer den även i ruderatmiljöer som jordtippar, gamla stenbrott och grustag. På alvarmark är det främst grusiga avlagringar som erbjuder lämpliga miljöer; där blir plantorna dvärgväxta och blommorna kraftigt rödvioletta till färgen.

Vildmorot är spridd över större delen av Öland och det är tydligt hur växten följer vägnätet. Inom Mittlandet växer den främst längs skogsvägar och i åkerkanter. Vildmorot är vanlig längs den steniga västra kusten, från Borgholm och vidare norrut ända upp till norra udden. På främst södra halvan av Stora Alvaret går den ut i så kallat grusalvar långt från närmaste väg. Lite märkligt är att varken Rikard Sterner eller Åke Lundqvist nämner förekomsterna ute på grusalvar. Kan det röra sig om en sentida etablering?

Ibland har flocken en mindre samling med rödvioletta, sterila blommor centralt. Funktionen hos dessa avvikande blommor är omtvistad men möjligen lockar de till sig pollinatörer. Blomkorgar med mogna frön drar ihop sig, främst i fuktig väderlek. När luften blir torrare öppnar sig korgen något för att fröna ska kunna spridas. Skilda plantor svarar olika kraftfullt på fuktigheten vilket gör att fröna kan spridas under en längre period (Lacey 1980). Torrsommaren 2018 medförde att man 2020 fick uppleva en massblomning av vildmorot på stora delar av Öland, främst på sämre hävdade, alvarlika marker.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljelagare.
Karaktärsart på vägrenar; även vanlig på åkerrenar, åkervägar, ibland i åkrar, trädor, ruderatlika torrängar, gårdsmiljöer. Vildmorot trivs under ljusa och torra förhållanden. Arten förekommer även i en växtmiljö av helt annat slag, på hällmark, i synnerhet på grusig, lerig alvarmark, där den kan vara mycket småvuxen och kan påträffas både i betad och i obetad mark.

I dag förekommer vildmorot, liksom 100 år tidigare (Johansson 1897), ”Allest.”, och med närvaro i mer än en tiondel av provrutorna är den en av de vanligare växterna på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vildmorot växer exponerat på torr till frisk, gärna skalhaltig, grusig eller sandig mark, som ofta är blottad eller glest bevuxen. I regel finner man arten på vägkanter, banvallar och grusplaner, mera sällan på torrbackar, i betesmarker och på jordhögar. Sannolikt är vildmoroten från början inkommen med vallfrö. Den ökade under första halvan av 1900-talet men har nu stabiliserat sig eller kanske börjat minska.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer på gles, torr gräsmark i betesmarker på kalk samt på vägkanter, bangårdar, jordhögar, grusgropar och tippar. verkar vara under spridning längs vägar. Vanlig till mindre vanlig på Kinnekulle och på lerslätten nära Vänern, sällsynt i övrigt. 250 lokaler i 133 rutor (16 %).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förr på barlast.