ängsruta
Thalictrum flavum
Ängsruta är ursprunglig. Den växer främst på näringsrik mark i lövskogsridåer och högörtängar i anslutning till vattendrag, sjöar och havsstränder. Växten är nästan alltid närvarande utmed odlingsbygdernas åar och bäckar.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 ('I sumpiga ängar bland löf-träd, mindre sällsynt’). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Utbredning
134 rutor (60 %). Vanlig på kustslätten, ganska vanlig i övergångsbygden och ganska sällsynt i skogsbygden. Saknas i de näringsfattigaste skogs- och myrområdena. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän.
